Sargad (2017)
Genre: Skräck/Revenge/Swedesploitation
Regi: Andres R. Ramos
Manus: Sarah Giercksky
Producent: Sarah Giercksky, Xander Turian m.fl
Land: Sverige
Land: Sverige
Elina och hennes familj återvänder till sitt gamla hus ute på landet för att sprida den bortgångna pappans aska. Men allt är inte sig likt i det lilla samhället och tre bröder med ett gemensamt förflutet med Elinas familj tar död på deras planer, bokstavligt talat.
Har man gillat skräckfilm sedan unga år och haft ett intresse av film är chansen stor att man någon gång drömt, tänkt, planerat, försökt göra sin egen skräckfilm tillsammans med ett gäng vänner. Ofta kommer man inte längre än till planeringsstadiet innan livet kommer i vägen och gör det svårt att få något gjort. Sarah Giercksky & co hade också dessa drömmar och efter mycket planerande åkte dom ut för att senare komma hem med en film "in the can", bara det är beundransvärt och visar prov på ett sällsynt driv och engagemang.
Det är alltså en independentfilm, gjord på en väldigt liten budget av folk vars kärlek för diverse genrefilm förmodligen överstiger erfarenheten framför och bakom kameran. Det är viktigt att ha i åtanke när man ser (och i det här fallet recenserar) Sargad.
Just den här kärleken för genrefilm fullkomligt genomsyrar produktionen, som tar hjälp av flera grundpelare och klyschor som både bär och för filmen vidare. Vi har karaktärer man stör sig på och bara vill se dö, överspelande hillbillies med en fetish för flanell och förmodligen även kusiner, en hämnande hjältinna och (välgjord) gore. Vi får till och med den obligatoriska sexscenen, en ganska mild sådan mellan Elina och hennes barndomsvän Oliver, vars nakna stjärt kanske får lite för mycket screen time beroende på vem du frågar (#NoHomo).
Sarah Giercksky, som bortsett från att ha huvudrollen även skrivit filmens manus och är medproducent kan sin publik, till den grad att man nästan blir manipulerad. Med det menar jag att det är fullkomligt omöjligt att inte ge filmen minst ett godkänt betyg när den innehåller en scen där hjältinnan skär itu kuken på en våldtäktsman - och sedan häftar ihop den igen, vilket ackompanjeras av ett djävulskt och hånfullt skratt. Briljant! Utan tvekan filmens höjdpunkt.
Det är något märkligt tillfredsställande och underhållande att se en kvinna gå loss och döda män på film på diverse brutala sätt, vare sig det är Pam Grier, Meiko Kaji eller i det här fallet Sarah Giercksky. Jag kan inte förklara varför eller var det kommer ifrån, men inget säger female empowerment mer än en kvinna med ett vasst föremål i handen, täckt i andra mäns blod. Jag är inte ensam, som tur är, då subgenren rape revenge som Sargad drar mycket inspiration från har många fans. Sick fucks, the lot of us.
Skådespeleriet är inte det bästa, det är man dock van vid när man ser den här sortens filmer och när det är dags för det viktigaste, payback time, övertygar Giercksky. Ljud och ljus är lite off i vissa scener, det är några luckor i manuset och jag hade gärna sett lite mer gore. Men när allt är sagt och gjort - vem fan bryr sig? Jag har precis fått se en kuk skäras itu och häftats ihop igen. Jag kan till och med bortse från att Elina i en scen felaktigt kallar Polisskolan för Polishögskolan. Allt är förlåtet.
Betyg:
