The Meg (2018)
Genre: Action/Djurskräckis
Regi: Jon Turteltaub
Manus: Dean Georgaris, John Hoeber, Erich Hoeber
Producent: Lorenzo di Bonaventura & 78 andra
Land: USA/Kina
Land: USA/Kina
I jakt på tidigare oupptäckta arter djupt, djupt på havets botten får miljardären Morris och hans forskningsanläggning Mana One sina drömmar uppfyllda med en tråkig twist när en livs levande Megalodon släpps loss och börjar göra det den gör bäst - hitta föda. Avdankade dykaren Jonas Taylor tillkallas för att hjälpa besättningen genom att göra vad två miljoner år av evolution misslyckats med - utrota fanskapet.
"När såg du senast en bra hajfilm?" frågade Renny Harlin en reporter år 1999 när han blev intervjuad om sin kommande film Deep Blue Sea, Han försökte antyda att hans nya hajfilm skulle vara den första bra sedan, tja, Hajen 2, kanske? Well, han hade fel. Deep Blue Sea skulle visa sig suga och ha hemskt dåliga specialeffekter. Det har gått ytterligare 19 år och en riktigt bra hajfilm har ivarjefall jag inte sett sedan dess. Nu är The Meg här för att ändra på det. Ja, försöka går ju...
Hur trälådan Jason Statham, en skådespelare vars filmer han headlinat de senaste tio åren endast bringat in 15-30 miljoner dollar i USA fått huvudrollen i en produktion med en budget på 130 miljoner dollar övergår mitt förstånd. Han kanske helt enkelt är stor i Kina, som producerat den här filmen tillsammans med USA, vilket är anledningen till att han får sällskap av stornamn som Bingbing Li och Winston Chan, men även lite kändare ansikten som Ruby Rose och Rainn Wilson.
Statham spelar hysteriskt roligt nog en karaktär som är speglingen av där han själv borde befinna sig i sin karriär idag - en avdankad alkis. Om ni inte redan kommit fram till det än så är jag inget fan av Statham, men i den här filmen behövde jag faktiskt inte springa och hämta spyhinken så fort han öppnade käften, vilket jag brukar göra när han levererar repliker som lät häftiga i det skrivna manuset men när dom väl yttras av honom låter allt annat än just häftigt.
Den riktiga huvudrollen har ju såklart monstret, jättehajen Megalodon, som vi väntar och väntar och väntar på att få se medan vi uppehålls av en massa snack mellan de hyfsat ointressanta karaktärerna man bara väntar på att Meg ska sätta tänderna i. Till slut kommer the big reveal som tyvärr är dåligt hanterat. Det var ganska bra uppbyggt, men första titten bekräftar det man var allra mest rädd för - dålig CGI. Hade det här varit Sharknado 22: Fucking Stop It Already hade man kunnat förbise det, men man har 130 miljoner dollar att slösa och lyckas ändå fucka upp den viktigaste scenen i hela filmen, gah! Det är extra irriterande eftersom det inte alltid ser så dåligt ut, om än oftast.
Det är helt sjukt att Hajen från 1975 ser så jävla mycket bättre ut än The Meg gör 2018, det är inte ens debatterbart. Då valde man att visa mindre för att göra det mer skrämmande, något man borde gjort här också med facit i hand. Men som sagt, ibland ser det OK ut och när människoätandet väl börjar tar filmen fart och är måttligt underhållande med en del jumpscares och till och med en liten twist. Tyvärr missade dom ett gyllene tillfälle till en riktigt minnesvärd scen när Meg besöker en av världens mest välbesökta badstrander och typ inget händer. WTF?
Tyvärr får vi fortsätta vänta på den där riktigt bra hajfilmen några år, förmodligen decennier till. The Meg är inte dålig men verkligen inte bra heller och erbjuder oss tittare inget nytt, utan samma av det vanliga i såna här filmer; klyschor i mängder, dumma karaktärer som tar dumma beslut samtidigt som den snålar på andra saker man förväntar sig, som blod, ituslitna kroppsdelar och mera blod.
Betyg:
