It (2017)
Genre: Skräck
Regi: Andy Muschietti
Manus: Chase Palmer, Cary Fukunaga, Gary Dauberman
Producent: Roy Lee, Dan Lin
Land: USA
Land: USA
Den lilla staden Derry drabbas av en rad mystiska fall där barn har försvunnit under det senaste året, något som verkar hända staden vart 27:e år. Ett gäng vänner jobbar tillsammans för att få stopp på ondskan, vad Det nu än är.
Jag måste erkänna att även jag blev biten av It-flugan. Det har snackats om den så mycket och så länge på Facebook, diverse forum och bland vänner att det nådde mig till slut. Det fick bli ett biobesök för att stilla nyfikenheten, trots att jag verkligen ogillar att se skräckfilmer på bio efter flertalet misslyckade visningar på grund av tonåringar som skriker och hoppar till flera sekunder innan det skrämmande ens sker på duken. I torsdags trotsade jag fördomarna, köpte mig en biljett och satte mig i biomörkret, försiktigt optimistisk.
Filmen utspelas 1989 (Spoiler: så att del två kan utspela sig i nutid) och lyckas hyfsat bra med att måla upp bilden av en småstad på 80-talet med tidstypiska frillor, musik, referenser till AIDS-epidemin och en Gremlins poster uppsatt i pojkrummet. Jag hade gärna sett ett Nintendo 8-Bit och en ALF-docka smyga sig in, men icke! Den där mysiga småstadsvibben saknar jag dock, den kändes bättre och mer äkta i originalet.
Den sämst bevarade hemligheten i min vänskapskrets är att jag avskyr barnskådisar, åtminstone i dom allra flesta fallen. Jag kan inte förklara varför, vissa ungar vill man bara ge en rak höger när dom försöker sig på skådespelaryrket, medan andra ungar går hur bra som helst (Steven Spielberg kan det där med att anlita bra barnskådisar, med något undantag). Så filmen hade ett stort hinder att kliva över eftersom den är barncentrerad i dess dryga två timmar långa speltid. Jag kan inte påstå att jag knöt näven en enda gång under filmen, så barnen får ett godkänt betyg, men deras relation till varandra kändes inte lika genuin som i originalet. Det hade dock mer med manuset att göra än kemin mellan skådespelarna.
Karaktären filmen är byggd på då? Svensken Bill Skarsgård spelar clownen Pennywise och han var tyvärr bara OK i rollen. vilket den tappar en hel del på. Hans röst var inget vidare för karaktären han spelar och för att vara skrämmande behövde hans Pennywise hjälp av CGI, snabba klipp och hög musik, gärna plötslig sådan i kombination med dom snabba klippen för att få till alla jump scares. Det är i stor kontrast mot Tim Curry, som endast behövde lite make-up och väl användning av hans röst för att vara skrämmande när han spelade samma karaktär för 27 år sedan. Det räckte gott och väl och duger än idag.
Just jump scares finns det gott om för den som gillar såna, vilket jag i och för sig gör. Tyvärr har man valt att nöja sig med att i princip enbart köra på jump scares och väldigt lite annat för skräckälskaren som söker efter mer. Jag gillar det som sagt, men i lagom dos. En film som förlitar sig helt på den sortens underhållning är sällan särskilt minnesvärd och stannar liksom inte med en på samma sätt en riktigt obehaglig skräckis kan göra. Det andra utmärkande med It är att det slängs in en hel del humor. Jag kan förstå att man vill lätta upp stämningen lite emellanåt och humorn funkade många gånger, men i det här fallet blev det för mycket i slutändan.
It är två timmar och 15 minuter lång och det känns. Snittlängden för en skräckfilm är bra mycket kortare än så och man överdoserar därför publiken med allt. I början tyckte jag till exempel att det var alldeles för lite Pennywise, men mot slutet ändrades det till att jag kände raka motsatsen. It lyckas visserligen med att hålla mitt intresse uppe, dock skulle filmen må bra av att vara minst en kvart kortare, speciellt den tredje akten känns för lång. Många omtittar lär det inte bli, men jag blev underhållen - för stunden.
Betyg:
När du säger originalet gissar jag att du menar miniserien?
Det var väldigt länge sedan jag såg den men har inte särskilt ljuva minnen därifrån. Kanske det gör stor skillnad för hur man uppskattar denna nyversion av historien? Jag kan dock hålla med om att det inte fanns särskilt mycket av småstadskänsla i filmen, å andra sidan tycker jag att det var smart att itsället fokusera på relationerna mellan kidsen.
Många jump scares? Jag tyckte att de var föredömligt fåtaliga för att vara en modern skcäckfilm. Gillade dessutom Bill en hel del som Pennywise.
Men visst är den för lång, som de allra flesta skräckfilmer och komedier nu för tiden.