Revenge of the Ninja (1983)

 
Genre: Action
Regi: Sam Firstenberg
Manus: James R. Silke
Producent: Menahem Golan, Yoram Globus, David Womark
Land: USA
 
Ninjan Cho Osaki får halva sin familj slaktad av en ninjaklan hemma i Japan och bestämmer sig sekunden senare att lägga ninjaluvan på hyllan och flytta till USA med resterande familjen för att bli en framgångsrik försäljare av japansk konst. Det han inte vet är att vännen som gjort allt möjligt, Braden, använder honom för att kunna smuggla in heroin i landet via den japanska konsten. För att hetta till saker och ting är även Braden en ninja, vilket bara kan leda till en sak - only a ninja can stop a ninja!
 
Om det är något regissören Sam Firstenberg kan är det hur man inleder en actionfilm på bästa möjliga sätt - helt jävla galet! Även om början av Revenge of the Ninja bara är en försmak på vad som skulle komma i hans nästa film, Ninja III: The Domination, får vi en actionsekvens värd namnet. Vid ett tillfälle kastar en ninja en kaststjärna på Chos son, som i sin tur dör. Det här kommer säkert låta fel, speciellt med namnet på den här bloggen, men fy fan vilken bra inledning! Det finns inte mycket i filmer som får mig att tappa hakan, men dödar man ett barn, speciellt så här grafiskt och originellt, har man lyckats. All bets är liksom off, allt kan hända. Hur uppfriskande är inte det? Man sitter i soffan helt förbluffad och frågar sig själv hur man ens går vidare efter en sån händelse.
 
- Jaha, ok, genom att låta Cho fånga pilar med sina händer... och tänder.
 
 
När massakerandet av halva familjen är över och han tuggat klart på pilen tar Cho med sig sin kvarlevande son och mamma till USA och filmen spolar fram sex år tills det att han etablerat sig i det nya landet. Nu har han ett nytt kärleksintresse(-ish?) med karaktären Cathy, där kemin mellan de bäda är komiskt icke-existerande. Chos son Kane, spelad av Kosugis riktiga son vars riktiga namn råkar vara just Kane, stjäl några scener när han delar på rövsparkaransvaret med pappan. Pappa Shô (och filmens karaktär Cho, såklart) har själv tränat honom, så det är inte konstigt att man blir imponerad på lillens moves.
 
Med sig i bagaget till USA har Cho också sin mamma Grace, en kort och knubbig gammal kvinna som också är mästare i ninjutsu. Hon visar sig vara lika smidig som en olympisk gymnast och stjäl även några tricks från David Copperfield, medan hennes skills i kurragömma lämnar mycket att önska. Men herregud, vilken karaktär! Det finns ingen summa jag inte skulle ge för att se en prequel med henne i fokus. Den skulle kunna heta Granninja, eller något.
 
 
Sen har vi skurken, affärsmannen/heroinsmugglaren/ninjamästaren Braden, innehavare av möjligen filmhistoriens bästa och mest överspelade skurkskratt. Tänk er utomjordingarna Kang och Kodos från The Simpsons, gånger 10. Men Cho får också en sidekick, av någon anledning, en polis som kan karate och hjälper till att kicka lite ass. Han känns ganska meningslös och tar bara plats där Kosugi kunnat få briljera ytterligare. För när det kommer till det han briljerar på - fajtande, är filmen smockfull av välkoreograferade och spännande fightingscener, den ena mer underhållande än den andra.
 
Firstenberg var verkligen före sin tid, och då syftar jag inte bara på faktumet att han var först med att regissera en amerikansk film där en japan har huvudrollen. Nej, han nöjde sig inte med det. På något sätt kunde han förutspå att det några årtionden senare skulle hetsas över att en del filmer var "för vita", att grupper måste inkvoteras i produktioner i mångfaldens namn. Därför såg han redan i sin debut till att ge roller till folk av alla slag och färger - vita, afroamerikaner, asiater, latinos. Han gick så långt att han till och med fixat en indian till filmen, med en tomahawk i vardera hand!
 
 
Och visst har Firstenberg rätt, det är ett vackert budskap han förmedlar, att vare sig man är vit, svart, gul, brun eller röd spelar ingen roll. Han såg en värld där precis alla är lika värda att få ett kok stryk av Shô Kosugi.
 
Eftersom ingenting förvånar mig längre kanske någon av er viftar med knutna nävar i luften och tänker; "Att han spöar skiten ur en indian i en amerikanskt producerad film är bara en visuell förlängning av det förtryck man utsatte indianerna för när deras land togs ifrån dom för hundratals år sedan." Men när jag säger att Firstenberg var före sin tid menar jag verkligen det, då han till och med kunde förutspå en sådan tanke och därför såg till att Kosugi även spöar skiten ur en cowboy i filmen.
 
 
Har det framkommit än att den här filmen är helt uppåt väggarna? Det tar liksom inte slut på galenskapen förrän eftertexten gör sin ovälkomna debut. Innan den gör det får vi åtminstone ett stort farväl i form av en sista actionsekvens som slår det mesta med hästlängder - en duell, ninja mot ninja, högst uppe på ett höghus, som pågår i över tio minuter. Massor av ninjavapen förbrukas, även ett mer modernt sådant i form av eld som sprutar från en slang gömd i ninjadräkten.
 
Att det här var Sam Firstenbergs första actionfilm gör resultatet bara så mycket mer imponerande. Det ska inte vara möjligt att leverera den här sortens underhållning så tidigt i ens karriär. Mazel tov! När det är slut är jag utmattad, men vill ändå ha mer. Mera kaststjärnor som är en del av bältesspännet! Mera ninjahypnotisering! Mera ostig tidstypisk filmmusik! Mera originella sätt att döda gangstermedlemmar på! Om man säger att Revenge of the Ninja behöver ses för att man ska tro på dess existens är man inte helt fel ute. Så ni som ännu inte sett den, snälla, ta inte mitt ord på saken utan ta reda på det själva genom att se den - snarast.
 
 
Betyg:
 
Cannon Films - David Copperfield - David Womark - Kane Kosugi - Kang - Kodos - Menahem Golan - Ninja - Ninja III: The Domination - Revenge of the Ninja - Sam Firstenberg - Sho Kosugi - The Simpsons - Yoram Globus