Hans Zimmer Live on Tour (Stockholm, 18/5 - 2017)
Efter öppningsnumret, en blandning av musik från Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes och Madagascar gick Zimmer fram till mikrofonen och pratade med publiken för första gången denna kväll, det är något han gjorde med jämna mellanrum - ett trevligt och ofta humoristiskt avbrott från det intensiva hålligånget på scen.
När han sedan drog igång musik från filmen Crimson Tide blev jag lite uppspelt. Inte för att jag tycker det är ett av hans bättre verk, utan för att det inte kändes alltför långsökt att vi då också skulle få höra lite musik ur The Rock, en personlig favorit. Jag hade fel, men överlevde kvällen ändå, han gav tid åt de allra flesta av mina favoriter trots allt. När den mycket versatila kompositören inte spenderade tiden vid pianot hade han antingen en elgitarr eller något annat ur en rad instrument han behärskar i sina händer. Zimmer, visade det sig, är inte bara en filmkompositör, han är en rockstjärna! Men han var inte ensam; cellisten, violinisterna, sångarna, alla på scen är rockstjärnor den här turnén.
Något överraskande stod nämligen inte Zimmer alltid i fokus, han delade mer än gärna på applåderna och ropen av beundran. De gånger han inte skämtade med publiken och delade personliga minnen bakom vissa musikstycken tog han tillfället i akt att dela med sig just hur mycket han uppskattar, respekterar och älskar sina medmusiker, varav flera fick komma fram och ställa sig bredvid honom medan han överöste dom med komplimanger. Han verkar vara en extremt ödmjuk och trevlig snubbe, den där Hans, för att inte tala om sympatisk. Mest anmärkningsvärd av alla som fick stå i centrum för en stund var cellisten Tina Guo. Att se henne spela skiten ur sin cello och fullkomligt göra den till sin bitch när hon rockade loss till musik från Pirates of the Caribbean var bland det sexigaste jag någonsin fått bevittna!
Vissa lugnare låtar spelades, bland annat från Gladiator och Man of Steel, men det var oftast fullt ös de gånger musiken ger rum för det. Tillräckligt mycket ös att jag flera gånger undrade om jag inte gjorde ett misstag när jag tidigare tackat nej till dom där öronpropparna som såldes för 10 kr utanför entrén. Eftersom fokus lagts på att amplifiera musiken så ofta händer det att originalmusiken tar lite stryk. Låtarna man vill höra som man minns dom låter helt plötsligt annorlunda. Var man ställer sig inför det är upp till var och en, i mitt fall var det bara någon enstaka gång jag hellre velat ha det mer troget originalet, men oftast gick det hur bra som helst. Steget känns inte alltid så långt, för om det är någon kompositör vars musik många gånger lutar åt det tyngre hållet är det trots allt Hans Zimmer.
Efter ungefär två timmar på scen, när musiken från Interstellar precis spelats klart tackade han och bandet för sig. Men vänta, inget från Inception? Encore! Encore! Encore! Visst kom han upp på scenen igen och spelade då flera bitar från just Inception och avslutar såklart, mycket passande, genom en mycket intim stund med publiken till det vackra Time vid pianot. En perfekt avslutning på en nästintill perfekt kväll.
Vare sig man kom för musiken men stannade för showen eller vice versa spelar ingen roll. Underhållen blev man så det räckte och blev över av musik i världsklass och en välproducerad show utan motstycke.
Betyg:
Vielen dank, Hans!
Låter som en storslagen kväll. Har han lärt sig något om showmanship från Michael Bay? :)