Breakin' 2: Electric Boogaloo (1984)
Genre: Dansfilm
Regi: Sam Firstenberg
Manus: Jan Ventura, Julie Reichert
Producent: Menahem Golan, Yoram Globus
Land: USA
Land: USA
En ondskefull miljonär vill göra om en förfallen fritidsgård till ett köpcentrum, något ett gäng breakdansande ungdomar tänker göra allt för att stoppa. Allt dom behöver är att dansa fram 200 000 dollar till alla reparationer som behöver göras.
På 80-talet var breakdance the shit, vilket fick Cannon Films att känna lukten (av pengar) och gjorde därför år 1984 filmen Breakin' för att casha in på fenomenet. Instinkten var rätt och det blev en av filmbolagets allra största publiksuccéer. Den gick så bra att en andra film skrevs, spelades in - och släpptes samma år. Resultatet blev Breakin' 2: Electric Boogaloo, som trots det svalare mottagandet av kritiker och biopubliken kommit att bli mycket mer populär än originalet alla dessa år senare. Den har lyckats gå om originalet i popularitet av en enda anledning - galenheten skruvades upp till tio i sann Sam Firstenberg-anda!
Att se på båda Breakin'-filmerna är som att stiga in i en tidskapsel från 80-talet likt ingen annan. Redan i början får vi färgglada förtexter i graffitistil till den upplyftande låten Believe in the Beat, med breakdansande ungdomar i svettband, trikåer, magtröjor och massa annat hemskt men charmigt 80-tals mode i regnbågens alla färger. Ibland kan det dock se ut som om dom rensat soptunnorna utanför hemmen tillhörandes medlemmar i bandet Village People.
Det dröjer inte länge förrän den obligatoriska scenen där några börjar dansa, vilket smittar av sig till alla i närheten som då också börjar dansa, kommer vår väg. Det är lite som fallet med gamla Kung Fu filmer från Hong Kong där precis alla protagonisten stöter på har ett svart bälte i Kung Fu. Här kan alla istället dansa: telefonkillen, brevbäraren, gatuförsäljaren, byggarbetarna, lapplisan, till och med den gamla kvinnan på trottoaren rycks med och bustar lite moves.
Men allt är ju inte frid och fröjd, till att börja med finns det ett rivaliserande breakdansande gäng vid namn Electro Rock som muckar bråk hela tiden, med trion Kelly, Ozone och Turbo från första filmen som mottagare av de flesta provokationerna. Eller bråk är väl kanske synd att säga. Det är inga knytnävar som landar någonstans eller knivar som fälls ut, inga skjutvapen som dras och heller inga drive-by's. Eftersom det är 80-talet och en dansfilm löser man såklart tvister mellan gäng på det enda vettiga sättet - genom att dansa! Inte ens när ena gänget drar fram nunchakus och börjar vifta med dom är det för att skada någon annan.
Sen är det ju problemet med den vita, rika och giriga mannen som vill riva ner deras älskade fritidsgård och bygga ett köpcentrum istället, för att, ni vet, skapa jobb där det är brist på sånt, snygga till kvarteret och så vidare. Det ska såklart stoppas genom att samla in pengar och kvarteres ungdomar gör ett tappert försök genom att tvätta bilar och sälja kartor till kändisars hem, ballongdjur, lemonad, blommor och porträttmålningar. Det räcker inte riktigt till och snart inser dom att problemet endast kan lösas på ett sätt - med dans, såklart! Allt kan visst lösas med dans i den här filmen.
- Åh kolla, en bulldozer som är här för att riva våran fritidsgård, vad ska vi göra?
- Jag vet, sätt på lite musik så dansar vi!
Breakin' 2 är full med stereotyper riktade åt alla håll, vi har bland annat den tidigare nämnda vita kapitalisten som inte bryr sig om dom utsatta för fem öre (vilket även stämmer bra in på Kellys pappa), sen har vi den snälla, vita rikemans flickan som bara vill hjälpa till men möts av motstånd baserat på hennes hudfärg och att hon är priviligerad. Men good triumps over evil, som det nästan stått på många plakat under protester det senaste året, därför går man ihop - gäng och allt, och anordnar en dansuppvisning som ett sista försök att få ihop de 200 000 dollar man behöver för att piffa upp fritidshuset.
Man tar till och med hjälp av gudfadern av gangsta rap, självaste Ice-T, som vid ett tillfälle i filmen dyker upp i en utstyrsel en gansterrappare skulle bli lynchad för i verkliga livet.
Men tro't eller ej, Ice-T i gayklubbsutstyrsel är inte det galnaste vi får se. Inte heller är det den mycket snygga koreograferade och skickligt filmade hyllningen till Fred Astaires dans på tak och väggar, utförd av Turbo. Höjden av galenhet nås istället när Turbo hamnar på sjukhus, får en kyss av sin latinska flickvän och alla plötsligt börjar dansa - och då menar jag alla. Är man i behov av rullstol, käpp eller kryckor slängs dom bara åt sidan för tillfället när dansen rör deras själar. Läkare, sjuksköterskor, höggravida, till och med döda patienter väcks till liv igen för att ta del av festligheten!
Mot slutet av dansuppvisningen när till och med dom vita, rika och giriga männen ger upp, skriver en check för ändamålet och vid ett tillfälle brister ut i dans till den upplyftande musiken är det tamejfan omöjligt att inte ryckas med. Jag ler, skrattar och inombords klappar jag också händerna. Det är inte en bra film på många sätt, men är så härligt oskyldig och gör mig glad, riktigt glad och får därför ett mer än godkänt betyg.
Betyg: