Rapid Fire (1992)
Genre: Action
Regi: Dwight H. Little
Manus: Alan McElroy
Producent: Robert Lawrence
Land: USA
Land: USA
Jake Lo blir vittne till ett mord när den italienska maffian och kinesiska tong startat ett krig mot varandra. Han blir FBI:s huvudvittne mot italienska maffiabossen Antonio Serrano, som i sin tur mutat FBI-agenter att ta död på Jake. På rymmen och osäker på vem han kan vända sig till blir han kontaktad av polisen Mace Ryan, vars team är ute efter tangs boss Kinman Tau. Mace övertygar Jake om att jobba tillsammans dom för att få stopp på både Serrano och Tau.
Pappa Bruce Lee hjälpte till att starta martial arts crazen som tog framförallt Kina med storm under 70-talet. Först på 80-talet med hjälp av Chuck Norris, ninjas och The Karate Kid nådde denna craze USA på allvar. Men, jag undrar om inte 90-talet är snäppet vassare när det kommer till martial arts orienterade filmer ändå, mycket tack vare all rövsparkande kvalitet Steven Seagal och Jean-Claude Van Damme bidrog med då (båda slog igenom först på slutet av 80-talet). Sonen Brandon Lee var en del av genrens storhetstid under 90-talet i och med hans två bidrag med Showdown in Little Tokyo och just Rapid Fire. Öppningen är tidsenlig med en liten demonstration av huvudrollsinnehavarens grymma moves till passande musik och tillagda effekter för att göra det lite extra coolt. Det är visserligen inte Jeff Speakman som gör en massa katas i bar överkropp till Snaps I Got the Power, men ändå. Ah, ljuva 90-tal!
Det här var Brandons blott fjärde huvudroll och näst sista innan han skulle lämna oss alltför tidigt tack vare ett fuck-up hos prop departementet under inspelningen av The Crow. Måhända son till Bruce Lee, men Brandon är sin egen man med en egen stil och ville inte sättas i ett fack eller endast bli ihågkommen som sonen till en legendar, vilket är en av anledningarna till att han tackade nej till att spela sin pappa i filmen Dragon: The Bruce Lee Story. Däremot har man klämt in ett par referenser till Bruce ändå, bland annat när Mace ber Jake ta sina fists of fury någon annanstans när han stör under ett förhör.
Här utstrålar han självförtroende framför kameran, sett både till skådespeleriet och allt pang-pang samt pow-pow. Hans karaktär Jake Lo är ung, självsäker och kanske lite arrogant, men sympatisk. Han behärskar flera olika sorters martial arts och använder sig av det för att ta sig ur alla möjliga situationer, relativt lätt många gånger. Ändå finns där en oskyldighet som jag köper, exempelvis när han precis tagit livet av en FBI-agent med en grillgaffel eller skjutit sin första maffiamedlem. Han gör det inte iskallt som Bronson eller Clintan och heller inte med glimten i ögat som Willis eller Schwarzenegger. Istället ser han helt förstörd ut och gör sig sedan av med pistolerna som om dom vore besudlade.
Man klämmer in inte mindre än tre skurkar; maffiabossen Serrano, spelad av Nick Mancuso, tong-ledaren Kinman Tau av Tzi Ma och den köpte FBI-agenten Stuart av Raymond J. Barry. Det imponerande är att alla tre är minnesvärda på sina egna sätt och det blir inte för mycket av den ena eller den andra (eller tredje). Powers Boothe jämnar ut oddsen lite som den besatta polisen Mace, förmodligen den första roll jag såg den nyligen bortgångna skådespelaren i och fortfarande den jag förknippar honom mest med, hur jävla klockren han än var i Deadwood. Damn you, childhood!
Man behöver aldrig rulla på tummarna i väntan på nästa shootout eller fajt, dom rullar på bra genom hela filmen i en välbalanserad mix. Gällande fajterna är det oftast mano a mano-stuket men det blir även lite Jackie Chan-iga moves. Det är välkoreograferat om än inget speciellt, men Brandon sköter sin del snyggt och trovärdigt, vilket inte är illa för en person som sade sig hata att träna och som såg till att endast göra det en gång i veckan. Höjdpunkten är när han möter en henchman, såklart spelad av henchmannarnas henchman - Al Leong!
Christopher Youngs musik är alldeles underbar, många gånger vacker tack vare användandet av flöjter. Jag är en sucker för flöjter, och jag är fullkomligt medveten om hur gay det låter. Annars är det mycket blueskänsla i musiken, en trevlig mix som utgör bra lyssning på egen hand med.
Seagal och Van Damme var storstjärnor när den här gjordes och det fanns plats för fler på toppen i kategorin actionhjälte/rövsparkare, åtminstone tyckte många i Hollywood det när man försökte hitta "nästa stora stjärna". Dessa försök gav oss bland annat Brian Bosworth, tidigare nämnda Jeff Speakman och Olivier Gruner. Brandon var inget undantag och det är tydligt att man gjort allt för att lyfta honom till A-laget med Rapid Fire efter den misslyckade (boxoffice mässigt) Showdown in Little Tokyo. Han får ta av sig tröjan, spöa alla som kommer sin väg, skjuta skurkar, åka motorcykel, göra coola grejer i slow-motion och ligga. Till och med i den obligatoriska sexscenen ligger allt fokus på honom, hans sexpack, ja, till och med röven gör entré.
Det är ett tappert försök man gjort, Rapid Fire är en solid actionrulle, även om den inte når upp till det bästa Seagal och Van Damme kom ut med samma årtionde. Jag tycker dock att Brandon Lee hade det rätta virket för att bli en av dom stora, men i och med hans död endast året senare kommer man tyvärr inte längre än shoulda, coulda, woulda...
Betyg:
Jag har Rapid Fire på DVD.
Vad tycker du om Showdown In Little Tokyo?