52 Pick-Up (1986)
Genre: Thriller/Neo-Noir
Regi: John Frankenheimer
Manus: Elmore Leonard
Producent: Mehahem Golan, Yoram Globus
Land: USA
Land: USA
Harry Mitchell är en affärsman vars utomäktenskapliga nöjen gett honom stora problem då delar av dessa nöjen filmats. Han utpressas på pengar och måste bestämma sig för om han ska berätta allt för sin fru Barbara, som precis erbjudits en prestigefull politisk position, eller om han ska betala för att bli kvitt utpressarna och hålla otroheten hemligt för sin fru. Men, är det verkligen så simpelt?
Cannon Films klämde ut en hel del skräpfilm (en term jag använder med ömhet) på 80-talet, med väldigt få filmer som får räknas som genuint bra. Den Oscarsnominerade Runaway Train är ett perfekt exempel på en av dessa sällsynta gånger dom gjorde allt rätt och förtjänade att tas på allvar, 52 Pick-Up är ett annat exempel. Om jag inte redan varit medveten om att de israeliska kusinerna Golan & Globus stod bakom produktionen hade jag aldrig gissat mig till det då det är en hel del som fattas för att det ska kännas som en riktig Cannon-rulle.
En bidragande orsak är att man anlitat stabile John Frankenheimer att regissera och låtit honom göra sin grej. Med filmer som The Manchurian Candidate, Grand Prix och I Walk the Line i bagaget är det kanske inte så konstigt. Förmodligen är det i kombination med att man inte bara baserat 52 Pick-Up på Elmore Leonards novell, man anlitade honom även för att skriva manuset till filmen. Leonard är en jävel på att skriva, så att låta honom se till att filmen följer boken på bästa sätt var ett mycket smart val.
På många sätt är det en skitig film, men inte på det typiska sättet man förknippar med något från Cannon. Nakenheten till exempel, det har liksom inte slängts in bara för att göra publiken nöjda, det fyller ett högre syfte än så. Delar av filmen utspelar sig på bland annat en fest med porrfilmsinspelning, en porrbiograf samt en strippklubb. Det målar upp den smutsiga vardagen hos utpressarna alldeles utmärkt. Gary Changs elektroniska och stundtals nedstämmande - men vackra score passar dessutom ämnet bra.
Roy Scheider som den utpressade maken och affärsmannen är utmärkt. Lycklig, stressad, pressad, rädd, skamsen, förbannad, självbelåten, det finns inte en bit celluloid där han inte är trovärdig när han uppvisar dessa och en rad andra känslor under den dryga 100 minuter långa speltiden. Det konstanta rökandet är dessutom en snygg touch och visst ska han röka, det är ju trots allt en noir. Frugan Barbara spelas av Sveriges stolthet Ann-Margret och övertygar hon med.
Utpressarna är tre intressanta karaktärer, vi har nervvraket Leo Franks spelad av Robert Trebor, iskalla Bobby Shy spelad av Clarence William III och den mest minnesvärda Alan Raimy spelas av John Glover. Raimy är en sliskig ägare av en porrbiograf med en intressant förkärlek att ge personer smeknamn för att sedan ständigt repetera dom vid samtal; "Slick", "Sport", "Slim" etc. Han är så sliskig att man nästan behöver ta en dusch när sluttexten börjar rulla, han gör det så bra.
Vanity då? Ja, vad kan man säga om henne. Vanity är Vanity är Vanity, precis lika vacker som vanligt och gör här en trovärdig roll som prostituerad och flickvän till en av utpressarna. Till och med filmkritikern Roger Ebert noterade hennes talanger i sin recension av filmen. Hon tar av sig det mesta på kroppen i en scen och precis som med övrig nakenhet i filmen görs det inte bara för att ge tittaren en cheap thrill. Att Vanity råkar vara ren perfektion är bara en välkommen bonus.
52 Pick-Up bjuder på flera vändningar och står aldrig riktigt still, likt vissa hajarter rör den på sig konstant för att hålla sig själv vid liv. Transformationen Harry gör, att gå från utpressat nervvrak till en slug och beräknande tuffing som inte tänker låta sig skrämmas, är en härlig beskådning. Än en gång, Roy Scheider - vilken jävla skådis! Spänningen mellan Harry och Barbara efter att affären kommer upp till ytan och hon blir varse om faran, både den politiska och fysiska, är påtaglig genom hela filmen och övergår aldrig till några melodramatiska scener.
Med ett bra manus, skicklig regi, snyggt foto och övertygande skådespelarinsatser blir 52 Pick-Up en solid film som levererar. Den når inte upp till de bästa i genren noir, men i subgenren neo-noir tycker jag att den står sig väldigt bra. Jag hade velat se mer av Vanity, men man kan inte få allt här i livet.
Betyg: