The Karate Kid (2010)
Genre: Skitfilm
Regi: Harald Zwart
Manus: Christopher Murphey, Robert Mark Kamen
Producent: Pappa & mamma Smith m.fl
Land: USA/Kina
Land: USA/Kina
Singelmamman Sherry får ett jobb i Kina och flyttar därför dit med sonen Dre för att starta ett nytt liv. Allt är helt underbart enligt mamman, men Dre blir slagen gul och blå varje dag av mobbare innan han en dag träffar svaret på sina böner - fastighetsskötaren Mr. Han.
Ja, vart fan ska man börja? Sätt er ner med ett glas vin, en bira eller annan valfri dryck. Det här kan nämligen ta ett tag. Jag vet inte ens om det här kommer kunna klassas som en recension, det lär mer bli en enda lång lista på orsaker till varför detta är en hemskt jävla usel film. Vi kan väl börja med titeln och se hur det går, shall we? Det här är en remake på klassikern The Karate Kid från 1984. Den här filmen utspelar sig i Kina. Dre lär sig därför mycket passande Kung Fu. Karate och Kung Fu är inte samma sak. Än en gång måste jag påpeka att filmen heter The Karate Kid. Än en gång måste jag påpeka att kidden inte lär sig Karate. Alltså har dom lyckats fucka upp redan innan filmen börjat. Bravo!
Varför valde dom ens att spela in filmen i Kina? Det här var före Kina blev en extremt stor marknad för amerikanska filmer, så det är inte därför. Var det som en ursäkt för att kunna haffa Jackie Chan? Kanske, men hans storhetstid i USA var ju sedan flera år tillbaka över. Nej, dom kunde gott ha varit kvar i USA eller åka till Japan DÄR MAN FAKTISKT UTÖVAR KARATE. Hur jävla awesome hade det inte varit med Ken Watanabe eller Takeshi Kitano som en Mr. Miyagi-esque tränare? Men nej, ta bara snubben average joe förknippar med orden asiatisk och rövsparkare. Ungefär lika uppfinningsrikt som när hälften av alla nötter online lade sina ägg i samma korg och fick fram idén att The Rock eller Vin Diesel minsann kunde spela den nya Terminatorn när man skulle rollsätta skitfilmen Terminator: Salvation. Dom är ju också kända muskelberg, liksom?!
Vi återkommer till Chan lite senare, men när vi ändå snackar om skådespelare kan vi ju nämna resten av gänget. Det är Jaden Smith som spelar Dre, eftersom pappa Will och mamma Jada bestämt sig för att dom bortsett från underhållningsindustrin ska doppa tårna i tortyrindustrin också. Nej, inget fan. Sen har vi morsan Sherry, spelad av Taraji P. Henson, också usel. Är osäker på om jag sett henne spela något annat än den stereotypiska afroamerikanskan med en rejäl dos sass. Det är inte mycket mer hon bidrar till sina roller än "Oh no you di'in't"-bitchighet eller att se ut som ett stort jävla frågetecken i olika situationer. Jo, hon kan spela arg med. Det kanske är ögonbrynen? Nåväl, jag kanske ändrar mig när jag ser Empire eller Hidden Figures. Doubt it.
Scenen som lägger grunden till mobbandet av Dre måste vara den mest förolämpande som någonsin spelats in. Jag är verkligen chockad över att alla som är så skitnödiga över val av ord och sätt man porträtterar folk på film inte agerat på något vis. För det man får se är verkligen hemskt att bevittna och så inåthelvete oavsiktligt roligt. Ni som sett filmen (mina kondoleanser) vet kanske vilken scen jag syftar på, men för er som inte gjort det kommer den nu, steg för steg. Ha i åtanke att det här faktiskt är med i filmen, jag skämtar inte. Seriöst.
Dre, precis anländ i Kina, ser en park genom fönstret från där han bor och tar sig dit i hopp om att hitta någon lekkamrat. Några ungar spelar basket och på en bänk sitter en flicka i Dres ålder och övar på sin fiol - ni vet, för att hon är kines. Han gillar det han ser och vill imponera på henne och börjar därför spela basket med dom andra och visar genast upp att han är bättre än dom - ni vet, för att han är afroamerikan. Sedan fångar han en pingisboll som kommer från ett gäng gubbar som spelar en omgång pingis - ni vet, för att han är i Kina nu. Han kaxar sig mot gubbarna och får vara med en omgång, där han genast blir fullkomligt dominerad av den 70 år äldre gubben - ni vet, för att han är kines. Dre går sedan till den fiolövande flickan (spoiler, hon är filmens kärleksintresse) och pratar med henne ett tag innan han börjar breakdance:a för henne - ni vet, för att han är afroamerikan. Några andra ungar bevittnar flörtandet och gillar inte det dom ser. Ledaren (spoiler, han är filmens antagonist) spöar skiten ur Dre med hjälp av sina Kung Fu skills - ni vet, för att han är kines.
Jag kunde inte tro vad jag såg på och kunde heller inte sluta skratta. Vet ni vad som hade varit mindre förolämpande? Om man gett Ralph Macchio rollen som Dre och bara gjort en blackface på honom. Han hade ju knappt åldrats ett dugg de 21 åren som gått sedan han för sista gången tagit på sig sin gi, så varför inte? En sjuhelvetes bra skådis är han också.
Jag försöker komma på en scen man skulle kunna göra ännu mer förolämpande med svenskar och finländare istället, men efter att ha sett ovan nämnda scen och sedan även skrivit om den har jag förlorat för många hjärnceller för att kunna konstruera något. Jag har bara nyckelord som kaffe, sprit, bingolotto, knivar, köttbullar och Mumintrollet. Gör vad ni vill med dom. Förlåt, jag försökte.
Dre fortsätter att bli mobbad och bråkar med sin mamma, som är nöjd med flytten, om situationen. Dre säger att han vill hem igen. Hem till... Detroit. Ni får ursäkta, men HAAAAAAHAHAHAHAHAHAHAHAHA. Ja, man vet att man har det dåligt ställt när man börjar längta efter att åter få somna till ljudet av rån, skottlossningar, den allmänna jävla misären och pengarna som inte klirrar i stadens kassaskrin. Awww, blir du mobbad av ett gäng kineser, Dre? Bu-fucking-hu, din mamma räddade dig just från att växa upp i en stad där du med stor säkerhet inte ens får chansen att växa upp! Jesus fucking Christ, det är som om han inte sett en enda film av trion Zucker, Abrahams & Zucker förut!
Snart får Dre det lite bättre, för mitt under ett slagsmål mot sina mobbare dyker Mr. Han upp och räddar dagen... genom att spöa skiten ur 4-5 stycken 11-åriga skolpojkar? Öh, ett samtal till polisen kanske vore i sin ordning? Mobbarna som Mr. Miyagi tog hand om var åtminstone i andra hälften av tonåren och dessutom betydligt större än honom. Mr. Miyagi slogs uppåt, så att säga, Mr. Han slogs neråt. Med andra ord är Mr. Miyagi en pure badass medan Mr. Han är en brottsling som borde spärras in.
Nu sätter träningen igång med ett par montage och okonventionella sätt att träna som inte är minnesvärda för fem öre. Originalet hade wax on, wax off, remaken har jacket on, jacket off. Suck. Mr. Miyagi kallar Daniel för Daniel-san, Mr. Han kallar Dre för Xiao Dre. Större suck. Just Daniel-san är en så extremt stor del av populärkulturen att en av mina klasskamrater vars efternamn var Danielsson fick finna sig i att under tre år bli kallad "Daniel-san", ofta sa man det också med sin bästa Mr. Miyagi-röst. Remaken erbjuder ingenting som kommer leva vidare generation efter generation, mer än mardrömmar om tiden man spenderade på att se den. För att göra saker ännu värre snor dom en av Bloodsports mest ikoniska scener, har dom ingen skam i kroppen?!
Minns ni scenen i originalet när Mr. Miyagi har druckit sig full och minns tillbaka när han fick ett telegram med meddelandet att hans fru och ofödda barn gått bort? Det var rörande, välspelat. Mr. Han ska givetvis ha en liknande bakgrundshistoria och blir full han med samtidigt som han slår sönder bilen han har i vardagsrummet med en slägga. Han har ett samtal med Dre i bilen och förklarar varför, hans fru och 10-åriga son gick visst bort i en bilolycka. Chan är en bra skådespelare när han vill och gör det han kan, men det blir bara hemskt fel någonstans i mitten av berättelsen som gör att man rycks bort och slutar känna något. Tips: Om man ska känna något för en död unge man aldrig fått bekanta sig med i en film, ge honom för helvete inte namnet Gong Gong! Hur fan ska man kunna ta det seriöst?!
Nu kommer vi till det största problemet - relationen mellan lärare och elev. Not feeling it! Mr. Miyagi och Daniel-san utvecklade en relation som var något alldeles speciellt, deras kemi var omöjlig att ta miste på. Resan var av så mycket större vikt också, Daniel-san tog körkort, fick sin första bil, ingick i ett förhållande och blev mästare i karate. Han blev en man under resan. Mr. Miyagi var gammal, vis, rolig och varm. En riktig mysgubbe. Mr. Han är en plywoodskiva i jämförelse. Daniel-san var charmig, lite egen men rolig och framförallt sympatisk. Dre skulle jag själv vilja örfila lite. Noriyuki "Pat" Morita fick en välförtjänad Oscarsnominering för sin roll som Mr. Miyagi, medan Chan inte är ett dugg minnesvärd här, hur mycket jag än gillar honom i andra roller. Denna duo kommer inte i närheten av den i originalet.
En annan anledning till att man inte bryr sig så mycket om stackars Dre är, bortsett från otacksamheten att ha undkommit staden som får Deadwood att verka som rena rama San Angeles i jämförelse, hans ålder. Ungjäveln är 11 år gammal. Visst är det hemskt att ungar ska slåss och mobbas, jag kommer inte ta det så bra om min son en dag kommer hem i tårar på grund av att han blivit mobbad och/eller slagen av någon i skolan, men det händer. Kids will be kids och det glöms snabbt. Daniel-san är å andra sidan en ung vuxen i High school, där ens rykte är allt och man verkligen inte vill bli utstött. Att bli nerslagen är mer förnedrande i den åldern, speciellt om man har ett kärleksintresse som bevittnar allt också.
Detta leder oss till karate kidsens kärleksintressen. Vad kan man få ut av kärleksdramat mellan ett par 11-åringar mer än ett "Awwwww" om det nu blir så att dom får ihop det? Blir dom ihop finns ju risken att hon dumpar honom dagen efter för killen på skolgården med flest Pogs. I originalet var det dock rykande heta Elisabeth Shue som var kärleksintresset och riktigt drama uppstod mellan unga vuxna. Vilken kille hade inte kunnat döda för att få spöa Johnny i tävlingen och komma hem med Ali? Vilken tjej har inte velat vara i Alis skor och få skrubba Daniel-sans sår efter titelvinsten?
Soundtracket, fanns det ett? Jag minns typ inget av musiken, trots att det är James Horner som står bakom den, men det kanske beror på det ständiga skrikandet inuti mitt huvud som överröstade det mesta i filmen. Originalet bjöd på vacker japansk panflöjtsmusik blandat med ett lite mer typiskt 80-talssound och avslutar med den kick-assiga You're the Best av Joe Esposito. I slutet av remaken får vi istället Never Say Never... av Justin Bieber, featuring Jaden Smith. 'nuff said.
Det enda bra dom lyckats med är att hitta en antagonist värd namnet, dom måste letat bra länge innan dom fick tag i vad som måste vara den fulaste pojken i Kina (och pojkar finns det många av i Kina), med en kropp som en typisk 11-åring och ett ansikte tillhörandes en 50-årig alkoholist. Jag tänker inte ens visa en bild, ni betyder mer än så för mig.
Minns ni tranan Daniel-san använder sig av för att vinna i originalet? Klart ni gör! Dre gör förståeligt inte samma move i remaken för att vinna matchen (ledsen om jag spoilar slutet nu, men Dre vinner!), istället gör han något som inte ens går att beskriva mer än att det är något Donnie Yen eller Tony Jaa skulle kunnat använda sig av i sina filmer. Självklart görs det med hjälp av CGI och kommer verkligen från ingenstans. Pang, poäng, nu är skiten slut. Tacka FAN för det! Vet ni vad det värsta med filmen är? Att den är så lång! Vi får dras med eländet i hela två timmar och tjugo minuter! Vem fan tror dom att dom är? Gör man en skitfilm ska man banne mig ha hyfs nog att göra lidandet så kort som möjligt, det står med någonstans i Genévekonventionerna.
För att bäst summera filmen vill jag ber er använda fantasin lite genom att tänka på en stor, fet kebabstock på er lokala pizzeria. Tänk er att man strimlar den, bit för bit. Varje bit representerar något som var bra med 1984 års original. När allt kebabkött är strimlat och det enda som är kvar är det avlånga spettet av stål har vi 2010 års remake av The Karate Kid. Man tycker ju att Hollywood borde lära sig någon gång.
Don't fuck with the original.
Betyg:
Fantastiskt underhållande skrivet :) Det känns som att den där genrebeteckningen kan tråla upp en hel del...