Godzilla (2014)
Genre: Action
Regi: Gareth Edwards
Manus: Max Borenstein, Dave Callaham
Producent: Jon Jashni, Mary Parent, Brian Rogers, Thomas Tull
Land: USA
Land: USA
Två gigantiska monster kommer till liv och börjar genast terrorisera våran planet, men ett mycket välkänt tredje monster har i uppdrag att återställa balansen och tänker därmed sätta stopp för det. Mitt i smeten har vi ett gäng karaktärer som gör allt för att inte bli ihjältrampade.
År 1998 kom smått överraskande jänkarnas första Godzilla-film, av någon anledning väntade dom 44 år innan ett eget försök gjordes. Det var ett dåligt försök om man har titeln i tankarna när man ser den, men i övrigt har jag alltid tyckt att filmen är underhållande om man istället ser den som en oäkting till Jurassic Park. Om vi spolar fram ytterligare 16 år anländer vi till 2014 och jänkarnas andra försök att göra en vettig film med Godzilla som titel. Det kunde ju knappast gå sämre än försöket 16 år tidigare... eller?
Om ni inte förstod det så representerar bilden ovan min frustration över faktumet att det faktiskt gick sämre. Mycket, mycket sämre. Ja, var fan ska man börja egentligen? Filmen är en sådan katastrofal produktion att saker att peka och klaga på är så många att man kan göra det till den mest motbjudande buffé du kan tänka dig. Men, men, någonstans måste vi ju börja och vi kan väl ta karaktärerna först.
Den enda bra karaktären värd att nämna är Joe Brody, spelad av allas methkokande favorit Bryan Cranston, som dessvärre helt lönlöst tas ifrån oss en halvtimma in i filmen på ett tråkigt och odramatiskt sätt. Kvar har vi några karaktärer så tunna att dom nästintill är genomskinliga. Hollywoods go-to guy när man ska rollsätta en japan - Ken Watanabe är ju aldrig dålig, men spelar här en roll man sett så många gånger tidigare att man vet precis hur han kommer reagera samt agera och blir därför ointressant. Frontfiguren är Joes son Ford, som spelas av Aaron Taylor-Johnson och är utan tvekan filmens svagaste kort. Mannen som ska bära filmen de scener Godzilla inte är med (typ 95%) är så jävla träig att man hade kunnat ersätta honom med en trästock som förmodligen hade visat för många känslor i jämförelse. Så träig att motskådespelarna förmodligen fick tampas med stickor och kåda efter varje tagning där kontakt med honom skett. Sanningen är att man inte bryr sig ett skit om varken honom eller några andra i filmen när Joe lämnat oss. Dom har den motsatta effekten att man istället börjar heja på monstren och håller tummarna för att vi snart blir kvitt dessa sorgliga ursäkter till karaktärer.
Den träiga huvudrollsinnehavaren passar dock perfekt in i filmen, som är tråkigare än en föreläsning om avhållsamhet är för någon med tio barn. På något för mig ofattbart sätt har man lyckats göra en monsterfilm med en budget på 160 miljoner dollar plågsamt tråkig. Det är oförlåtligt! Anledningen till att den är så tråkig beror på att det inte finns ett avslappnat moment i hela filmen, det är en seriös ton rakt igenom som aldrig lämnar oss, till den grad att den är snudd på pretentiös. Första Godzilla var förvisso seriös den med och många ser det här som en sorts hyllning till originalet, men i sviterna av bombningarna av Hiroshima och Nagasaki hade filmen från 1954 ett budskap som var kraftfullt, samtidigt var den dock aldrig tråkig och kunde balansera den seriösa tonen med spänning och underhållning, vilket 2014 års version inte lyckas med.
Ska vi ta och snacka om själva monstren? Vi får se två helt nya ondingar som kallas MUTO (Massive Unidentified Terrestrial Organism), varför vet jag inte riktigt när det finns publikfavoriter som Rodan, King Ghidorah, Gigan, Destoroyah och en mängd andra Godzilla kunnat få tampas med. Vi spenderar betydligt mer tid med dessa två och deras sparsamma förstörelse av vissa platser än med monstrenas konung, ni vet, som filmen är döpt efter? Det dröjer hela 55 minuter innan han dyker upp och ytterligare fem minuter rinner iväg innan vi får se själva nunan, vilket för oss till ett annat problem. Jag gillar inte kejsarens nya stil, ansiktet är helt fel och han är fet men skyltar ändå ett sexpack. Om vi andra bara kunde vara så genetiskt benådade. Ett av Godzillas kännetecken, vrålet, har dom också misslyckats med. Är man van vid den japanska versionen låter det nya som en säck full med katter som pressas till döds i soprummet i Star Wars Episod IV.
Först när det gått en timme och 39 minuter av filmen (ja, jag klockade skiten ur denna visning!) får vi bevittna det första (och enda) slagsmålet monstren emellan. Med andra ord ungefär lika lång tids väntan som en vanlig Godzilla-films totala speltid. Är det värt den smärtsamt långa väntan då? Nej, verkligen inte. För det första är det så inåt helvete mörkt att det ibland är svårt att se vad som händer. För det andra får vi bevittna Godzilla ta emot spö med råge och behöver en distraktion från människorna för att inte dö framför våra ögon efter blott några minuters tampande. Vad händer sen då? Två moves, en på varje MUTO, sen är dom besegrade. Va?!
Ett stort klagomål hos många, även mig, är att vi får se så lite av Godzilla och istället får för mycket snackelisnack av de tråkiga karaktärerna. Folk som faktiskt gillar denna film (ja, dom finns) har försvarat det med att han inte dominerat speltiden med sin närvaro i tidigare filmer heller. Det är förvisso sant, men han har ändå använts mer och samtidigt har dom inte en speltid på två timmar som fallet är här, så hans frånvaro har inte varit lika påtaglig tidigare. De japanska rullarna besitter dessutom en charm som den här skitfilmen endast kan drömma om. Sen känns det heller inte som att vi bara spenderat två timmar framför TV:n, jag var smått chockad när jag såg tiden på Blu-ray-spelaren. När sluttexten äntligen rullar är det snarare som man suttit och kollat på en mastodontfilm i stil med Ben-Hur eller Lawrence of Arabia, minus allt bra med dom filmupplevelserna.
Snarkfesten får ingen som helst hjälp av kompositören Alexandre Desplat, vars musik inte framkallar något annat än en känsla av totalt mörker och dysterhet. Jag är inget jättestort fan av Hans Zimmer, men en man med hans förkärlek för tromboner och tubor hade verkligen behövts för att blåsa liv i den här filmen som ligger och plaskar likt en döende fisk på torrt land. Värst av allt är att han inte ens försökte klämma in en liten hyllning till det kända ledmotivet av Akira Ifukube, som monstret haft med sig i sina äventyr sedan 50-talet.
Alla som sett 2014 års Godzilla från början till slut borde per automatik få en livstidsprenumeration till Time Magazine som en evig påminnelse att tid är dyrbart, något vi aldrig någonsin får tillbaka och som bör läggas på bättre filmer än denna. På tal om tid vill jag inte lägga ner mer sådan på att skriva om 2014 års största filmbesvikelse. Jag avslutar recensionen med att gratulera alla som sett den och överlevt att berätta om det, som dessuton sedan tagit den plågsamma resan tillbaka genom att läsa denna recension. Förlåt, jag hoppas att jag inte rivit upp några sår. Jag som nu sett den tre gånger borde veta att det blir bättre med tiden, även om ärren aldrig läks helt och hållet.
Betyg:
Trots recensionen ni precis läst äger jag sorgligt nog inte mindre än två exemplar av filmen. Det ena för att jag som Godzilla-fan och komplettist behöver samtliga delar som gjorts i denna serie. Det andra för att det är en MetalPak som jag tycker är mycket snyggare än en film som denna förtjänar. Den agerar som utsmyckning i min hylla dedikerad till Godzilla-filmer här hemma.
Nej, det var verkligen ingen höjdarfilm och ändå var jag inte på långt när lika besviken som du. Tror att filmens sista halva gjorde mycket för min del. Och så det rent tekniska, jag är jäkligt svag för det...
https://bilderord.wordpress.com/2014/05/24/godzilla-2014/