Born to Be Blue (2015)
Genre: Drama/Biopic
Regi: Robert Budreau
Manus: Robert Budreau
Producent: Robert Budreau, Leonard Farlinger, Jennifer Jonas, Jake Seal
Land: Kanada/England
Land: Kanada/England
Vi får följa den legendariska jazzmusikern Chet Baker med flickvännen Jane i sin strävan att få en andra chans i livet efter en rad missöden, både personliga och professionella.
Born to Be Blue börjar ganska fräckt genom att få tittaren tro att den, likt så många andra biopics som kommit innan ska ta upp den tidigare delen av huvudpersonens liv och karriär, i det här fallet jazzlegendaren Chet Baker. Men en intressant filmad scen tidigt i filmen vänder dock på upplägget och helt plötsligt är vi med Chet när han försöker kravla sig upp från botten av sin karriär, dit han hamnat på grund av sitt heroinmissbruk. Det tidigare livet han levt gör vi oss inte bekanta med mer än via dialog och några få utvalda tillbakablickar. En biopic film som helt och hållet valt att skippa huvudpersonens sedvanliga väg till berömmelse och istället tar vid någonstans i mitten när det är som värst och ska bli bättre igen, är en välbehövlig dos frisk luft i genren.
Det är Ethan Hawke vi ser i rollen som Chet, en man som aldrig varit en favorit hos mig. Samtidigt är han heller inte en skådespelare jag direkt har något emot. Han har liksom alltid bara funnits där - bra, men ingen toppenskådis vars filmer jag aktivt försöker se. Ointressant är nog ett något passande ord för att beskriva min syn på Ethan Hawke. I Born to Be Blue är han dock allt annat än ointressant och ger vad som måste vara en av hans absolut bästa rollprestationer i karriären, en väldigt jämn insats där han tagit manus och personen han spelar till hjärtat och aldrig spelar över.
Den otroligt vackra och talangfulla Carmen Ejogo, som jag först fick upp ögonen för i filmen Metro spelar den nya flamman och är kryckan som hindrar Chet från att falla tillbaka i gamla vanor. Hon håller jämna steg med Hawke och med roller som denna och den hon hade i Selma hoppas jag på fler starka roller från hennes sida i framtiden. Deras fiktiva förhållande (Janes karaktär är baserad på flera av hans flickvänner) och Chets väg tillbaka in i rampljuset går hand i hand genom hela filmen. Tillsammans bildar dom ett något omaka men ändå trovärdigt par som man ständigt håller tummarna för ska lyckas uppnå sina drömmar.
Regissören Robert Budreau har tidigare även gjort en kortfilm om Chet Baker från 2009 med namnet The Deaths of Chet Baker. Det märks att det här är ett passionsprojekt för honom, han har även skrivit samt varit med och producerat filmen. Vi får se ett mänskligt porträtt om en person som är lika full med brister som han är med passion för musiken. Regin är vördnadsfull och han tar inte den enkla vägen till tittarens känslor som annars är standard i genren. Det är som om han sett Walk Hard: The Dewey Cox Story och försökt att inte använda sig av samma klichéer man gör klockren parodi på i den filmen.
När filmen är slut lämnas man med några frågetecken kring Chets liv, eftersom väldigt lite om hans tidigare och senare liv tas upp. Att bli lämnad med en massa frågetecken kan ses som negativt beroende på vad man ser, fråga bara en stor skara LOST-fans, men det skadar inte alltid och kan faktiskt vara positivt ibland. Vad det kan innebära för en film som denna är att berättarstilen varit engagerande, att den väckt ett intresse där man själv får välja om man vill ta reda på mer om huvudpersonen eller hellre låter den lilla inblicken man fått i hans liv bestå. När eftertexten var över begav jag mig personligen genast till Google för att få svar på några av mina frågor och tog mig även friheten att låta Youtube och Chet stå för den passande bakgrundsmusiken under jakten på information. Just biopics slår sällan väldigt högt hos mig, men Born to Be Blue var en bra film som jag är glad över att ha sett. Rekommenderas.
Betyg:
Born to Be Blue kan ni se följande tider under Norrköping Filmfestival Flimmer:
2:a oktober kl. 21:15
8:e oktober kl. 15:35