The VVitch: A New-England Folktale (2015)
Genre: Skräck
Regi: Robert Eggero
Manus: Robert Eggero
Producent: Daniel Bekerman, Jodi Redmond m.fl.
Land: USA/Kanada/Brasilien/UK
Land: USA/Kanada/Brasilien/UK
En familj på 1600-talet tvingas lämna ett litet samhälle och beger sig iväg för att hitta en ny plats att bosätta sig på. Kort efter att dom bosatt sig försvinner deras yngsta barn under mystiska omständigheter. Vem, vad, varför? Mer mystiska saker händer och man börjar spekulera kring det mycket aktuella ämnet häxkraft.
En sak som är ofrånkomlig är att The VVitch: A New-England Folktale är en otroligt hypad film, till den grad att jag fram till igårkväll inte hade hört eller läst ett enda dåligt ord om den. Normalt försöker jag hålla förväntningarna låga oavsett hur bra en film sägs vara, men i det här fallet blev det svårt för mig att inte ryckas med och mot all logik byggde jag upp förväntningar ändå. Av allt att döma skulle jag få se en uppfriskande, snygg och icke-Hollywoodiansk skräckfilm som skulle ge mig kalla kårar så det bara sjöng om det.
Början av filmen gjorde verkligen inte att jag tvekade på det jag fått höra tidigare. Den börjar på ett alldeles utomordentligt sätt. Stämningen, musiken och de inledande händelserna gör att man verkligen ryser till i hela kroppen. En sekvens är både obehaglig och smått chockande - på ett bra sätt som man sällan bjuds på nuförtiden. Jag var nöjd, glad, förväntansfull. Skulle det här vara årets bästa film? Årets uppenbarelse? Årets mest givande filmupplevelse?
Nej, nej och åter nej blir tyvärr svaret på samtliga frågor efter att ha sett hela filmen. Fan ta de inledande 10-15 minuterna som lurade mig på en resa som aldrig kom längre än startskottet. Jag blir frustrerad, ledsen, besviken. Fan, det började ju så bra. Fan, det var ju så lovande. Fan, inget av det jag hört infriades till sin fulla potential. Fan, fan, fan. Jag ville, verkligen ville digga skiten ur den här filmen, men det är något jag helt enkelt inte gjorde. Gah!
Varför? Vad var det som stod i vägen för mig att uppskatta filmens påstådda briljans? Var det skådespeleriet? Nej, det var perfekt. Fotot? Skitsnyggt. Regin? Stabil. Produktionsvärdet? Top notch. VAD?!
Problemet är ganska simpelt - den misslyckas med att skrämma mig, att få mig att känna ett obehag som står sig längre än en kort period. Det är trots allt en skräckfilm och därmed ett par ganska viktiga kriterier att uppfylla. Jag räknade det till tre tillfällen under dryga 90 minuter som gav mig en respons. Den starkaste har jag redan nämnt och inträffade vid filmens början, sen har vi två scener som inte lyckas lika bra. Dom är få och långt ifrån varann och resten av tiden fylls inte med tillräckligt bra stämning för att väntan på dessa scener ska vara värt det. Soundtracket av Mark Korven är visserligen kusligt på sina ställen, men då det inte ackompanjeras av mycket kusligt på duken hjälper det inte mycket. Nej, som bäst funkar The VVitch som en inte fullt genomförd allegori till 50-talets McCarthyism.
Min åsikt är onekligen i minoritet, så se för all del filmen och bilda era egna uppfattningar. Gänget från Flimmer/Cnema gjorde dessutom en gedigen insats för att få oss på rätt humör genom att låta spöken och levande döda riva av biljetterna åt oss och hade kuslig musik på i mörkret medan vi väntade på att filmen skulle börja.
Betyg:
The VVitch: A New-England Folktale kan ni se följande tid under Norrköping Filmfestival Flimmer:
4:e oktober kl. 21:30
Asch, det var synd men höga förväntningar kan verkligen förstöra jättemycket. Man blir kritisk på en helt annan nivå än när man ser filmen utan att veta vad nån på jorden tyckte. Men du fick se den på stor duk i alla fall ;)