Southbound (2015)
Genre: Skräck
Regi: Roxanne Benjamin, David Bruckner, Patrick Horvawh, Radio Silence
Manus: Roxanne Benjamin, David Bruckner, Patrick Horvawh m.fl.
Producent: Roxanne Benjamin, Radio Silence, Brad Miska m.fl.
Land: USA
Land: USA
Vi får se fem olika berättelser som på ett eller annat sätt håller ihop och har en sak gemensamt - alla vägar pekar söderut.
Southbound är alltså en antologifilm, en hyfsat vanlig företeelse i skräckgenren med exempel som Creepshow-filmerna, Cat's Eye, Tales from the Darkside och den nya filmserien som av någon för mig oförklarlig anledning fått en stor skara fans - V/H/S. Just Southbound är gjord av skaparna till V/H/S, vilket överraskade mig då jag inte för en enda sekund under filmens gång funderade över vilket det snabbaste sättet jag kunde ta livet av mig på var.
Jag kan börja med att säga att storyn i de fem olika berättelserna i regel inte är så speciellt originella, det mesta har man sett förut. Det tycker jag är helt OK, så länge man gör något bra av det. I den första berättelsen anländer ett par killar till punkt A, men hur mycket dom än försöker komma därifrån hamnar dom på exakt samma ställe igen, samtidigt som dom jagas av något. Upplägget här känns som om det kunde vara taget rakt av från ett bra avsnitt av den klassiska sci-fi serien The Twilight Zone, mer lovande än så kan det knappast bli. Riktigt så bra är det inte, men visst blir det lite kusligt ibland och man bjuds på ett par jump scares.
I den andra berättelsen skruvas dock kusligheten upp ett snäpp när ett kvinnligt jazzband får motorstopp och blir erbjudna skjuts hem till ett till synes helt vanligt, stelt par. Väl där kryllar det av dåliga vibbar och likt dumma barnfamiljer i spökskräckisar vill man bara skrika att dom ska DRA DÄRIFRÅN, men det gör dom såklart inte, vilket leder till att saker och ting går åt helvete ganska snabbt.
Den tredje berättelsen är den mest spännande, om en en man som letar efter hjälp åt en kvinna han kört på med bilen men snart inser att han måste försöka rädda livet på henne själv.
Den berättelse jag fastnade mest för och som helt klart var min favorit är den fjärde i ordningen, där vi har en gammal man som letar efter sin syster som varit saknad i många år. När han väl hittar henne är hon inte ensam, eller den han tror att hon är. Det är en riktigt härlig känsla rakt igenom och känns som ett koncept John Carpenter hade kunnat gjort en långfilm av under sin storhetstid på 80-talet. Till och med musiken påminner om 80-talet och Carpenter. Tummen upp!
Den femte och sista berättelsen är en underhållande och delvis skrämmande del om ett hemfridsbrott som knyter ihop påsen och avrundar filmen på ett tillfredsställande sätt.
Nackdelen med antologifilmer är att de dåliga eller mindre bra delarna drar ner betyget eftersom resterande delar då måste väga upp mot dessa. Southbound lider inte av det problemet då den lyckligtvis inte direkt har några dåliga, eller ens mindre bra delar. Samtliga uppnår betyget "bra" i mitt tycke, med undantag för den fjärde som jag ser som väldigt bra. Gillar man antologifilmer lär man inte bli besviken av den senaste i subgenren.
Betyg:
så mycket film och så lite tid men jag har haft ögonen på denna ett tag då jag gillar skräckantologifilmer. V/H/S 2 är bra de övriga inte så mycket.