Carnage Park (2016)
Genre: Skräck/Thriller
Regi: Mickey Keating
Manus: Mickey Keating
Producent: Eric B. Fleischman, Sean Tabibian
Land: USA
Land: USA
Efter att ha agerat gisslan i sviten av ett misslyckat bankrån blir Vivian fri från rånarna, endast för att istället få agera som måltavla åt en galen mördare med ett sniper gevär. I en öken långt bort från civilisationen måste hon nu göra allt för att inte bli ännu ett av mördarens många offer, som hon snubblar över titt som tätt.
Carnage Park dröjer inte länge med att lägga korten på bordet och visa att vi kommer få se en hel del både referenser och hyllningar till filmer regissören Mickey Keating förmodligen vuxit upp med. Faktum är att filmen börjar med en snutt text som genast får en att tänka på Motorsågsmassakern, sedan rullar det bara på därifrån.
Keating har gjort det kanske inte så originella valet att färglägga filmen i sepia, den där rödbruna färgen ni garanterat sett i vissa filmer som kommit de senaste 15 åren. Här används det för att ge den det där speciella utseendet som Grindhouse-rullar folk såg på drive-in-biografer i USA på 70-talet hade. Jag kan förstå och respektera det artistiska valet han gjort här, men jag tillhör en av dom som är riktigt trött på den här effekten. Det kanske var häftigt i början, men konceptet känns liksom uttömt när till och med billiga DTV-filmer med Van Damme i huvudrollen kör på sepia (jag kollar på dig, Ernie Barbarash).
Jag lägger dock den störande färgtonen bakom mig kort in i filmen, som trappar upp farten snabbt och gör upplevelsen till en katt-och-råtta-lek med härliga inslag av gore - tacksamt helt utan något CGI så långt ögat kan nå. Ashley Bell i huvudrollen som Vivian gör bra ifrån sig, det är aldrig någon tvekan om att man hejar på henne från början till slut. I fel persons händer får ofta denna sortens karaktär bakslag hos publiken, som istället hoppas att hjältinnan dör bara för att bli av med störningsmomentet. Så är inte fallet med Bell, som är väldigt sympatisk och under 70/80-talet hade kunnat göra karriär som en ledande Scream queen i liknande filmer, precis som Jamie Lee Curtis gjorde på den tiden.
Den tidigare nämnda katt-och-råtta-leken tar några korta pauser när vi introduceras för ett par nya karaktärer, bland annat sheriffen Moss som spelas av Alan Ruck, en skådespelare jag alltid haft svårt att se som någon annan än karaktären Stuart Bondek från komediserien Spin City. Här funkar han ändå och är ett välbehövligt tillskott i de scener han är med, då det kan bli lite för mycket jagande och springande för livet.
När filmen lider mot sitt slut får vi så många moment där den kunnat avslutats att så fort det blir mörkt under en scen eller det ska skiftas till en ny scen förväntar jag mig nästan att eftertexten ska börja rulla. Det är inte en lång film alls med sina blyga 90 minuter, men den sista akten är alldeles för lång och hade kunnat kortats ner samt skjutits upp något med lite fler scener i väntan på den slutliga uppgörelsen.
Men det till trots samt att det inte råder någon som helst tvekan om att Keating älskar exploitationfilmer från 70-talet och drar mycket inspiration av bland annat regissörer som Quentin Tarantino och Robert Rodriguez känns den ändå inte alltför ofräsch. Mitt bland alla referenser och hyllningar till gamla favoriter har han gjort utrymme för sig själv att visa vad han kan och lyckas med att göra en skickligt regisserad film med snygg klippning och ett tillhörande soundtrack som passar filmen som handen i handsken. Carnage Park ger underhållning för stunden och är värd en titt om man gillar denna sortens filmer.
Betyg: