Fars dag-special - Dad (1989)
Genre: Drama
Regi: Gary David Goldberg
Manus: Gary David Goldberg
Producent: Gary David Goldberg, Joseph Stern
Land: USA
Land: USA
John Tremont är en affärsman med ett hektiskt liv och lite tid till annat, däribland familjeliv. När hans mamma får en hjärtattack måste han dock ta ledigt för att åka hem och hjälpa sin pappa, som under åren John varit borta blivit väldigt beroende av sin fru. Tiden John spenderar med sin pappa visar sig vara precis vad han behövde, då han blir påmind om vad man har för skyldigheter som en son - och far.
Den första gången jag såg Dad var en sen sommarnatt när jag var i tonåren. Jag satte på TV3 precis när förtexten börjat och det tog väl kanske en halvminut innan jag hamnade i en total myskoma. Det var en sån där härlig känsla som gör att man bara vill dra en filt över sig och sedan lägga sig i fosterställning. Det som utlöste den myspysiga känslan var James Horners jazziga, pianoplingande score. Så jävla vackert att jag bara visste att det här skulle vara en film precis i min smak! Drygt tio år senare får jag fortfarande gåshud när jag hör musiken vid filmens början.
Vi bekantar oss först och främst med karaktärerna Jake och John, far och son, som spelas av Jack Lemmon respektive Ted Danson. Medan Johns mamma Bette är på sjukhuset tar han igen förlorad tid med sin pappa när han inser hur skör han är, snart förstår han att han även måste göra samma sak med sin son Billy, som spelas av en ung Ethan Hawke. Alla gör ett utmärkt jobb i sina roller, att Jack Lemmon kan skådespela arslet av sig är ingen hemlighet och han fick en välförtjänt Golden Globe-nominering för sin insats här (men förbisågs av någon anledning av Oscars-juryn), men Ted Danson överraskar mig något med en väldigt bra rollprestation där han grävt fram och visar upp en rad känslor jag tidigare inte sett.
Olympia Dukakis spelar Jakes fru, den dominanta mamman i familjen som till en början styr allt i Jakes liv med järnhand, till perfektion. En riktig energitjuv som man har svårt att tycka om, men som fyller sin funktion i filmens handling. Kul att notera är en ung och år 1989 helt okänd man vid namn Kevin Spacey som spelar Johns systers man, ett mycket välkommet tillskott i rollistan då han hjälper med att tillföra filmen lite humor.
Dad är visserligen först och främst ett drama, men humorn är återkommande och gör att filmen inte känns seriös i alla stunder. Det är kanske inte så konstigt att man gjort det valet när mannen bakom manuset och kameran är Gary David Goldberg, som skapat komediserier som Family Ties och Spin City. Det här var den första av blott två filmer han regisserade. Varför det bara blev två stycken har jag ingen aning om, här finns det verkligen inte mycket att klaga på, visserligen kanske det beror på att han fått hjälp av både Steven Spielberg och Kathleen Kennedy som exekutiva producenter.
Det är intressant att se hur de olika generationerna skiljer sig från varandra i familjen, hur samhället och synen på världen ändrats genom åren, vad man prioriterat och sett som sin ansvarighet då Jake var en ung man jämfört med sonen John och sedan sonsonen Billy. Dad tar upp teman som rör oss alla - familj, ånger, ouppfyllda drömmar och det mest självklara här i livet; våran dödlighet. Man ska inte hejda sig från att leva livet fullt ut medan man fortfarande kan, oavsett ålder. Livet är kort, tiden går fort och det absolut sista man ska ta för givet är familjen. Det är aldrig för sent, är nog det centrala budskapet med filmen, ett motto vi alla borde leva efter.
Dad är en liten film, budgeten kan inte ha varit stor och det är inte långt ifrån att den hade kunnat vara en mycket välproducerad TV-film. Jag gillar dock att den känns så "liten", resultatet blir en mer intim och äkta upplevelse, även om den är skyldig till att spela på samma känslomässiga noter många andra dramafilmer gör.
När jag skulle meddela två av mina närmaste vänner att jag skulle bli pappa bjöd jag in dom på en filmkväll med "pappor" som tema. När jag skulle välja vilka filmer som skulle ses var Dad det första och mest självklara valet. Den är tidlös och ständigt aktuell, en mäktig dramafilm som lyckas med allt den ska - underhålla, beröra och illustrera innebörden av familj, framförallt faderskap.
Betyg:
Glad Fars dag till alla pappor där ute!
Bra filmval till fars dag! Jag såg själv denna film för första gången i somras. Kände för en mysig 80- eller 90-tals film, men var medveten om att det nog skulle vara mer drama än komedi. Visade sig bli lite som en blandning mellan Parenthood (1989) och Terms of Endearment (1983), fast i mindre skala.
Kul att läsa din text och din relation till filmen.
Så här skrev jag om Dad som ju har en av mina stora favoriter Jack Lemmon i rollen som pappa Jake.