The Delta Force (1986)
Genre: Action
Regi: Menahem Golan
Manus: James Bruner, Menahem Golan
Producent: Menahem Golan, Yoram Globus
Land: USA
Land: USA
Ett gäng terrorister kapar ett plan på väg från Aten till New York. Med passagerarna som gisslan kräver dom att planet ska åka till Beirut och ger USA en lista på deras krav som måste mötas för att gisslan ska hållas vid liv. Jänkarna har andra planer och beordrar styrka Delta Force att sätta stopp för terroristerna.
Filmen börjar under ett uppdrag som går snett för styrka Delta Force, vilket gör Scott McCoy (Chuck Norris) fly förbannad på dom som godkände operationen och meddelar därför sin befälhavare Nick Alexander (Lee Marvin i karriärens sista roll) att han slutar. Här pryder Norris en mustasch istället för sitt sedvanliga skägg, som dock tillkommer senare i filmen. Hur annars ska vi som tittare förstå att det gått en tid från det här uppdraget till det vi kommer få följa senare i filmen?!
The Delta Force känns först som vilken Chuck Norris-film som helst, men tar sedan en snabb vändning. Efter öppningsscenen tar den en annan form och blir istället till en katastroffilm lik den mängd vi fick under 70-talet. Inttressant är att postern förstärker just denna bild genom att precis som posters från den genrens filmer från den eran radar upp ett gäng kända namn med tillhörande profilbilder längst ner. Men högst upp står ju Chucken och Lee med kulspruta och bazooka i händerna, vad är det för sorts film egentligen?
Svaret är både och. Det är en Chuck Norris-film och en katastroffilm. Tyvärr är den här minst sagt skumma blandning inte till dess fördel, man får ingen balans i det hela. Det finns inget mellanting och istället delas den upp i två delar - katastrof och Norris. Den första delen hade gott kunnat kortats ner något då den gör att filmen känns seg efter ett tag, med den typiska uppbyggnaden i en katastroffilm. Hade målet varit att göra det till en traditionell sådan hade det varit en sak, men eftersom det i grund och botten är en film man ser för Norris skull tappar den en del, då han är med väldigt lite under första timman.
Vissa av skådespelarna tar oss dock igenom denna del av filmen och gör situationen mycket bättre än den varit utan dom. Vi får bland annat avnjuta denna tid med Robert Forster, som spelar den muslimska terroristledaren på ett ej trovärdigt men ack så underhållande sätt. Kultskådisen och svensken Bo Svensson är piloten som ska ta planet till Beirut och George Kennedy spelar en katolsk präst med ett par groupies till nunnor som sällskap. Som sagt, så illa är det inte med dessa individer som underhåller en i väntan på att Norris ska dyka upp.
Den här filmens soundtrack är det perfekta exemplet på hur versatil en av mina favoritkompositörer, Alan Silvestri, är. Musiken är helt och hållet elektroniskt och osar av 80-tal. Det är fullkomligt omöjligt att lyssna på musiken i den här filmen och tänka sig att det är samma man som gjorde musiken till filmer som Back to the Future, Forrest Gump och Cast Away. Han skulle ha kunnat bidra med musiken under taget namn och inte en jävel hade sett en koppling, någonstans. Men är musiken i sig något att hänga i granen?
Jag hade önskat mig lite mer variation under actionscenerna, som endast använder sig av ledmotivet varje gång det händer något, utan undantag. Det är visserligen ett helt underbart ledmotiv som jag ofta har på i högtalarna och är dessutom perfekt att använda sig av om man behöver ett snabbt egoboost. Men det känns nästan som att den ökända snåljåpen till regissör och tillika ägare av Cannon Films, Menahem Golan kapat budgeten på musiken till filmen och tyckt att det räckt med enbart ledmotivet till actionscenerna. Trots att den spelas till döds vickar jag alltid på tårna i takt med musiken så fort den sätter igång, så jag ska väl kanske inte klaga. Övrig musik är bra och lyckas bland annat med att framhäva den ofta spända tonen i scenerna under filmens första hälft på ett utmärkt sätt.
När styrka Delta Force med McCoy i täten gör väsen av sig på allvar känner man sig lite lättad. Det blir en helt annan film och nu är det McCoy & Co mot terroristerna som gäller, med ledmotivet i bakgrunden som sällskap genom hela resan. Samspelet mellan McCoy och Alexander är underhållande och när terroristerna tas om hand är det mycket välgjort med praktiska effekter och häftiga stunts i fokus, här sparar inte Golan på krutet! Det kan dock bli för mycket även av det goda. Den ena actionsekvensen avlöser den andra så många gånger att man till slut börjar kolla på klockan.
Tidigare skrev jag att den första delen av filmen hade mått bra av att kortas ner, det hade även den andra delen gjort. The Delta Force är tyvärr alldeles för lång för sitt eget bästa, nästan lite för ambitiös i det den vill uppnå. Normalt är en två timmar lång Norris-film en våt dröm för en fanatiker som mig, men inte här, inte när vi haft en timmes gisslandrama innan han fått göra entré på allvar. Förspel i all ära, men en timmes lång sådan gör att man bara vill få gjort ett par bra moves innan man packar ihop och lägger sig för kvällen.
Men Golan hade kunnat filma nästan allt med locket för linsen och filmen hade fortfarande varit sevärd om han kommit på blundern precis i tid för att filma den absolut bästa sekvensen, typ någonsin. Jag pratar om när McCoy tar en hoj och genskjuter terroristerna med hjälp av den. Hojen är beväpnad med missiler (både fram och bak!) som han avfyrar på terroristerna som är dumma nog att komma hans väg. Så jävla badass.
The Delta Force är som sagt en blandad kompott. Första delen är bitvis seg men räddas lite av skådespelarnas insatser medan den andra delen är actionfylld till den grad att det blir lite för mycket mot slutet. Det är den där satans hojen och Robert Forster som höjer betyget över medel.
Betyg:
Jag såg den på bio! Tycker det är en av Chuckens bästa filmer, och ledmotivet är ju helt underbart! Har den på DVD och har sett den flera gånger.