Sugar Hill (1974)
Genre: Blaxploitation/Skräck
Regi: Paul Maslansky
Manus: Tim Kelly
Producent: Elliot Schick
Land: USA
Land: USA
Gangstern Morgan vill åt Langstons framgångsrika bar, men han vill inte sälja och blir därför mördad. Langstons flickvän Diana, även känd som Sugar, bestämmer sig för att hämnas och tar hjälp av voodoo för att ta död på alla inblandade i mordet på hennes pojkvän.
Blacula och dess uppföljare var bra. Blackenstein var skräp. Ganja & Hess ska vi inte ens prata om, åtminstone inte än. Sen kom då Sugar Hill med sin voodoo och sina zombies för att ge oss ett nytt, spännande kapitel i den kortlivade blaxploitation/skräck-hybriden.
Det dröjer inte länge innan vi får konflikten som sätter hela filmen i rullning. Faktum är att det sker redan i första scenen när Langston, framför flickvännen Diana "Sugar" Hill, ber Morgans män att dra åt pipan, han tänker INTE sälja sin framgångsrika bar, varpå han dör minuten senare och Sugar ser rött. Två saker:
1. Jag gillar att namnet på baren, Haiti, är en referens till filmens huvudfokus - voodoo.
2. Namnet på pojkvännen, Langston, really?! Langston är alltså en svart man, men bär förmodligen det vitaste namnet någonsin. Skatta dig lycklig, Kunta, Toby bleknar i jämförelse. Tänk att gå omkring på plantagen och behöva svara till "Langston", lawwwd almighty. Om han inte var motiverad till att fly innan, liksom.
Fan, till och med Death Wish tog längre tid på sig att bygga upp storyn lite, men jag gillar det. Här skäms man inte för vad man erbjuder, underhållning - and plenty of it! I centrum av allt har vi Sugar, spelad av Marki Bey som gör en sjuhelvetes insats, minnesvärd som få. Hon är verkligen klockren i rollen och innehar den perfekta kombinationen av sexig och farlig. Hon går omkring och bär på ett leende nästan hela filmen, det går från självsäkert till djävulskt på en sekund när skurkarna ska få sitt. Med sin Evil Knievel-outfit och sitt imponerande afro ger hon fan Pam Grier konkurrens om genrens sexigaste kvinna. Att hon slutade skådespela i slutet av 70-talet är riktigt tråkigt.
En intressant sak i filmen är att hon i varje scen, med ett undantag, har håret långt och utsläppt, alternativt undanstoppat i en sjal. I alla scener då hon ska utkräva hämnd för döden på pojkvännen med hjälp av voodoo har hon dock ett redigt afro på huvudet. Jag ser det som ett subtilt sätt av filmskaparna att visa att hon i de scenerna omfamnar sitt afrikanska ursprung via mer än bara utförandet av voodoo. Jag kan ju vara full av skit också.
"I hope they're into white trash" - Sugars oneliner när en av skurkarna äts till döds av en hage full av vildsvin.
Den sliskiga och minst sagt misogyna gangsterbossen Morgan spelas av Robert Quarry, känd från vampyrfilmerna om Count Yorga från några år tidigare. Dom, precis som båda Blacula-filmerna och denna, är producerade av American International Pictures, så dom jäklarna vet hur man underhåller sin publik! Hans kriminella undersåtar är ganska bleka (pun intended), mest väsen av sig gör han som kallar sig Fabulous. Det är den enda svarta mannen han har i sin styrka och spelas av Charles Robinson, känd från den grymt underhållande The Black Gestapo, där han även då spelar skitstövel.
Baron Samedi, mannen som är ansvarig för att ge liv åt de döda så att Sugars hämnd kan utkrävas, spelas av Don Pedro Colley. Han överspelar så inåthelvete mycket att kokain bara måste varit en del av hans diet under inspelningen av filmen. Det är verkligen en anmärkningsvärd och löjligt underhållande insats som skapade många skratt i publiken när jag såg filmen på bio under Monsters of Film-festivalen förra året i samband med föreläsningen Black Horror: The Revolutionary Act of Subverting the White Gaze.
Dessa zombies är huvudvapnet Baron Samedi lånar ut till Sugar mot hennes fiender, även om andra välkända voodoostereotyper dyker upp, som voodoodockan och ett kycklingben som får eget liv. Zombieserna är charmigt pyntade med spindelväv, slavbojor och kedjor, vit målarfärg på kropparna och med ögon så glansiga och utåtstående att det enda som kommer i närheten är blicken Alexandria Ocasio-Cortez kommer ge den dagen någon sätter sig ner och förklarar för henne att saker och ting kostar pengar och att pengar inte är något som växer på träd.
Sugar Hill är en underhållningsfest som inte fuckar around för en enda sekund. Den är så rak på sak och effektiv i sitt utförande att det känns som att tyskarna måste haft ett finger med i spelet. BOOM! Pojkvännen dör. BOOM! Sugar lovar att hämnas. BOOM! En efter en faller skurkarna offer för voodoos mörka krafter och det fortsätter så ända tills alla är döda. Sen då? BOOM! End credits. Briljant. Sugar Hill är inte bara den bästa av alla blaxploitationskräckisar, det är en av blaxploitationgenrens mest underhållande filmer och en av mina personliga favoriter.
Betyg: