My Name Is Nobody (1973)

 
Genre: Spaghettiwestern
Regi: Tonino Valerii
Manus: Ernesto Gastaldi
Producent: Fulvio Morsella, Sergio Leone m.fl
Land: Italien
 
En ung revolverman som kallar sig Nobody möter sin idol, den ökända Jack Beauregard, en äldre och trött revolverman som mer än något annat vill slå sig ner i Europa för att leva sina sista år i lugn och ro. Men Nobody har helt andra planer för sin idol...
 
När de blåaste ögonen i sydöstra Europa möter de blåaste ögonen i väst händer det minsann grejer, och det är inte utan att man blir lite distraherad, ungefär som fallet med Franco Neros mustasch i en vit ninjadräkt. Det är så pass att om filmen gjorts idag hade jag skyllt på CGI. Men som tur är har herrarna Terence (Mario Girotti) Hill och Henry Fonda mer att erbjuda än så. Tillsammans i My Name is Nobody bildar dom en minnesvärd duo som lyckas underhålla på fler än ett sätt.
 
 
Trots sin beskärda del av seriösa roller i bagaget var det den roliga Terence Hill alla ville se år 1973, då han bara några år tidigare bildat det som förmodligen är filmhistoriens mest älskade filmduo tillsammans med Bud (Carlo Pedersoli) Spencer. Hill får därför uppdraget att bidra med humorn alla kommit att vänta sig i bästa Hill/Spencer anda, medan Fonda bidrar med den seriösa tyngd man är van vid att se från honom i hans roller. Tillsammans blir dom något av en Yin & Yang-duo. Helt olika, men beroende av varandra.
 
Det borde nästan inte funka, tänker jag. En seriös western med inslag av humor är ju en sak, men när humorn i filmen är så närvarande och typisk Terence Hill, alltså något larvig och charmig, är det logiska att köra på det spåret rakt ut och bara invänta skratten (och pengarna). Men man ville åstadkomma något mer och ger därför filmen inte bara action som extra krydda, utan även en stark seriös underton med ett visst djup, vilket man lyckas alldeles utmärkt med. En överväldigande bidragande faktor till det torde vara att storyn kommer från spaghettikungen själv, Sergio Leone, som dessutom varit med och producerat den samt tog sig friheten att regissera ett par scener åt Tonino Valerii också. Hans fingeravtryck är därför lite överallt på filmen.
 
 
Ennio Morricone levererar ett alldeles underbart ledmotiv till huvudkaraktären Nobody. Väldigt simpelt, väldigt vackert. Det är den sortens musik man blir glad av att lyssna på och är dessutom härligt lugnande, så pass att den borde rekommenderas till folk med högt blodtryck. Det är också den sortens musik man kan använda sig av för att ta sig till sitt "happy place" när saker och ting inte riktigt går som det ska.
 
- Skriker chefen på dig? Tänk på Nobodys ledmotiv och ryck på axlarna.
- Har du bekänt din kärlek för någon och blivit ratad? Tänk på Nobodys ledmotiv och ryck på axlarna.
- Har du tappat strykjärnet med spetsen nedåt på stortån? Tänk på Nobodys ledmotiv och ring en ambulans.
 
Det sätter sig i huvudet och blir kvar ett par dagar efter att man sett filmen, med stor varning för spontant visslande. Morricones score i sin helhet får en tumme upp då musiken är genomgående bra, med den lilla anmärkningen att man ibland påminns lite för mycket om kompositörens bidrag till Once Upon a Time in the West i vissa stunder.
 
 
Men musiken är inte det enda som gör mig glad, hela filmupplevelsen lyckas alltid få mig att bli på bra humör. Det är sällan en film knyts ihop lika bra som den görs här, verkligen utmärkt gjort med både humor och djup, en perfekt cirkel som sluts. De nästintill två timmarna man spenderat framför TV:n flyger iväg tack vare den härliga mixen av action, humor och samspelet mellan de båda herrarna med de blåaste ögonen som någonsin fångats på film.
 
Terence Hill har själv sagt att detta är hans personliga favorit, sett till hans filmografi måste jag nog instämma. Det finns bättre spaghettiwesterns, men det här är onekligen en av mina favoriter och om jag någonsin skulle göra en lista över de bästa genren har att erbjuda skulle denna med lätthet hamna på Topp 10.
 
 
Betyg:
 
CGI - Carlo Pedersoli - Ennio Morricone - Filmduo - Franco Nero - Henry Fonda - Mario Girotti - My Name is Nobody - Once Upon a Time in the West - Sergio Leone - Spaghettiwestern - Terence Hill - Tonino Valerii - Yin & Yang
Movies - Noir

Ett bra tag sen jag såg denna. Minns att jag gillade den (och har för mig att det var bra musik, eller åtminstone en bra huvudmelodi eller liknande). Kanske dags att se om?

Svar: Absolut, så fort den inte längre är färsk i minnet bör den ses om. Det är en film man blir glad av.
Pappa Älskar Film