The Mule (2018)
Genre: Drama
Regi: Clint Eastwood
Manus: Nick Schenk
Producent: Clint Eastwood & 5 till
Land: USA
Land: USA
Berättelsen om en 90-årig krigsveteran som blev en knarksmugglare åt den mexikanska kartellen.
För några år sedan sa Clintan i en intervju att han började känna sig sugen på att skådespela igen och kunde tänka sig återvända framför kameran någon gång i framtiden, om rätt manus dök upp. Där snackar vi schyst inställning till livet med tanke på att han var 85+ vid intervjuns tillfälle. Comebacken kom till slut med förra årets The Mule, då han var 88 år gammal.
Vi hade senast sett honom sex år tidigare i Trouble with the Curve, så det är ett kärt återseende. Han blir hela 90 år nästa år och ser visserligen mer skör ut än man är van vid, men Clintan är Clintan är Clintan och vi får honom i nästan två timmar! Mycket mer behövs inte, det hade bara varit själviskt. Bradley Cooper har dessvärre också en roll i filmen, men är inte lika störande som jag brukar finna honom, så det går an.
Ett drama om en knarksmugglande 90-åring låter som ett upplägg till en riktigt dålig Adam Sandler-film, turligen är det alltså ett drama som behandlar ett flertal olika ämnen, bland dessa är utsatthet, ånger, desperation och familj. Lite humor smiter igenom, främst på Clintans karaktär Earls bekostnad. Han är inte ett dugg teknisk och är fast i en tid då det var ok att kalla svarta för negroes, mexikaner för beaners och att komma med kommentarer som att alla ser likadana ut...
Det är flera stunder riktigt gripande, Clintan visade att han kan spela en man full av ånger redan 1992 i den bästa western-rullen genom alla tider, Unforgiven (quote me, asshole!), och gör det lika bra här. Han får bra understöd av dom som spelar hans familjemedlemmar, främst då ex-frun Mary, spelad av Dianne Wiest. Hans riktiga dotter Alison spelar dessutom hans dotter Iris i filmen, en liten rolig/cool grej.
Lite överraskande verkar Earl inte reflektera så värst mycket kring sitt betende eller nya karriär, att smuggla hundratals kilo kokain till en av USA:s största skitstäder, Chicago (fuck you, Jussie Smollett). Han gör det han anser sig behöva göra för att överleva, men även för att kunna ge tillbaka både till familjen han inte varit där tillräckligt mycket för och till samhället. Fan, det är ju nästan så man sitter och hoppas att han kommer undan med det hela.
Tack gode Gud för att Trouble with the Curve inte blev Clintans sista roll i en film och helvetes fucking jävla skit att jag inte lyckades se The Mule på bio. Eller förresten, fan ta SF för att den gick så kort tid på bio i min stad (någon vecka max) och på så dålig tid (först efter 21). Det här kan mycket väl vara Clintans sista gång framför kameran och det var i såna fall fall en minnesvärd svansång jag gärna velat sett på bio. Men, men, hatten av för ännu en stabil film i Clintans filmografi. Måtte gubben bli hundra!
Betyg:
Med tanke på knarkvinkeln och family provider-grejen, i hur hög utsträckning känns historien som en rip off på Breaking Bad?