Pappa Älskar Film

 

Den här recensionen riskerar att bli ganska kort, känner jag redan nu vid inledningen. Det är nog en film man behöver se mer än en gång för att ge ett rättvist betyg. Blocket jag har bredvid mig när jag ser på en film som ska recenseras rörde jag inte en enda gång, så jag har ingen anteckning att få ut i skrift, heller. Fan också. Aja, let's wing it.

 

Vid närmare eftertanke kanske det räcker med att se den en gång men det var så att jag bara inte var på humör den kvällen? Den kanske inte fångade mitt intresse tillräckligt mycket eftersom jag såg den samma kväll jag fick veta hur mycket jag skulle få tillbaka från skatten i år och satt och dagdrömde om alla filmer jag skulle slänga i varukorgen på Amazon? Nåja, något som inte gick mig om miste är att det är en jävligt snygg film. Neonljus och regn går alltid bra ihop och vissa av er blir väl helt till er bara jag nämner det eftersom det för era tankar till världens mest överskattade film.

 

 

Relativt välpolerat manus har den också, den vevar fint ihop en massa karaktärers storylines steg för steg till en spännande avslutning. Dialogen saknade dock lite, kanske den starkaste indikatorn på att det inte är Tarantino som ligger bakom filmen. Skådisarna är bra dom med. Dakota Johnson är en riktig badass och slipper visa upp varken ass eller något annat för en gångs skull. Good for her. Cynthia Erivo står mest och sjunger i filmen, vilket blir lite irriterande i längden, för precis som Chris Hemsworth säger i filmen finns det betydligt bättre alternativ att lyssna på. På tal om Hemsworth är han skoj som kultledaren och får visa upp sin Thor-mage tillräckligt mycket för att göda sitt ego.

 

Jon Hamm är Jon Hamm, typ, komplett med en drink i handen vid ett tillfälle. Jeff Bridges spelar en präst (psssst, spoiler här nu, han är inte riktigt en präst trots kragen och skägget) och gör föga förvånande bäst ifrån sig. Han dricker en massa alkohol, såklart, det gör han ju i nästan varenda film han är med i, gubbjäveln.