Godzilla: King of the Monsters (2019)

 
Genre: Action/Katastroffilm
Regi: Michael Dougherty
Manus: Michael Dougherty, Zach Shields
Producent: 5 pers du aldrig hört talas om
Land: USA
 
Uppföljaren till filmen som fick 1998 års Godzilla att se ut som ett mästerverk.
 
Ni som hängt med ett tag här på bloggen kanske minns vad jag tyckte om 2014 års Godzilla (den söööööööööööög). Ändå har jag typ sett fram emot den här uppföljaren, dels för att se om dom fuckar upp lika episkt som fem år tidigare, men främst vill jag ju att det ska bli bra. Jag tycker det är extra viktigt eftersom det kommer en Godzilla Vs. Kong redan nästa år och man vill ju ha åtminstone en bra Godzilla-film i den nya serien innan dom drabbar ihop. Time to put up or shut up, big boy...
 
 
Ok, jag vet inte vem av er det var som översatte min recension av förra filmen och skickade den till regissören och manusförfattaren Michael Dougherty, men tack! Typ allt jag klagade på/hatade med förra filmen har korrigerats här, och det var inte lite som behövde korrigeras inför en andra omgång med monstrenas konung. Vi kan väl gå igenom dom:
 
Karaktärerna: Inte på något sätt mångdimensionella, men till skillnad från i förra filmen då jag bara hoppades att alla huvudkaraktärer skulle döden dö, förutom Bryan Cranston och Ken Watanabe, har vi flera sympatiska karaktärer och skådespelare med lite karisma. Vi har Mark, spelad av Kyle Chandler, en pappa på jakt efter att rädda sin dotter och före detta fru (bara en sån sak!). Vi har den före detta frun, Dr. Emma Russell (Vera Farmiga), som spelar en blandning av en mad scientist och en Alexandria Ocasio-Cortez som tror att världen går under om 12 år för att kossor fiser för mycket. Sen har vi dottern Madison, spelad av duktiga barnskådisen Millie Bobby Brown som blivit en stor stjärna tack vare rollen i Netflix-serien Stranger Things. Ken Watanabe är som vanligt bra och jag blev dessutom jätteglad över att se Zhang Ziyi i en amerikansk film igen, henne har jag haft en crush på ända sedan jag såg henne i Crouching Tiger, Hidden Dragon och Rush Hour 2. Sen blev jag lite ledsen, för jag insåg att hon var där som den obligatoriska kinesiska karaktären/skådespelaren, som var och varannan storfilm har nuförtiden när den kinesiska marknaden är en så stor del av Hollywoodfilmers intäkter utomlands..
 
 
Monstrena: Inga nya jävla påhitt likt förra gången (MUTO) som ska bekämpas här. Inga. Dom har tagit vissa friheter och skapat några nya monster, men dom är bara i bakgrunden och tar inget strålkastarljus från där det hör hemma. Nu sparade man inte på krutet och gav nytt liv i de välbekanta (för fans av kaiju-genren, åtminstone) monstren Rodan, King Ghidorah och Mothra (fucking ÄLSKADE Mothra i den här!). Jag tyckte det var snygga designs på dom, speciellt King Ghidorah ser jävligt cool ut. Godzilla lämnar tyvärr fortfarande mycket att önska, han är återigen alldeles för plufsig. Dock har han fått lite av sitt klassiska vrål tillbaka, alltid något!
 
Fajterna: Gissa vad? Det fajtas. Och fajtas. Och fajtas... Och fajtas. Godzilla Vs.King Ghidorah! King Ghidorah Vs. Rodan! Rodan Vs. Mothra! Mothra Vs. King Ghidorah! Godzilla Vs. Rodan! Fan vad det fajtas och gissa vad? Till skillnad från förra filmen kan man faktiskt SE vad som händer i fajterna nu. Det är visserligen mörkt eller oväder när dom slåss, men man kan urskilja monstren med lätthet och få en bra syn over vem som slår vem och allt det där viktiga när 100-meter långa monster ska slåss mot varandra. Kräjsy, va?
 

M U S I K E N ! Man har bytt ut Alexandre Desplat och hans skitmusik från förra filmen mot Bear McCreary som gett oss det vi ville ha - musik som får oss att känna att det är en Godzilla-film! Desplats score gav inte ens en jävla hint till det kända ledmotivet som funnits med karaktären i 60 år, medan McCreary tar tillbaks det samt ger det en härlig liten uppdatering. Vi får till och med höra Mothras ledmotiv, dock utan hjälp av japanska tvillingfeer som sjunger den, sorligt nog. Man kan inte få allt.
 
Det finns vissa fåniga scener och filmen kryllar av halvtaskig dialog, sen så är den ondskefulla planen som triggar allting helt jävla efterbliven, men vet ni vad? Det är en fucking Godzilla-film, som kaiju-fan är det snarare något jag förväntar mig. Jag är här för monsteraction och det fick jag i mängder. Man har gjort en riktigt bra monsterfilm som jag satt och mös (myste?) till. Jag gick in i biosalongen med de värsta av förväntningar och lämnade den smått chockad över hur mycket jag faktiskt tyckte om filmen. Nu ser jag verkligen fram emot Godzilla Vs. Kong nästa år. Hail to the king!
 
 
Betyg:
 
Alexandre Desplat - Alexandria Ocasio-Cortez - Bear McCreary - Bryan Cranston - Crouching Tiger, Hidden Dragon - Godzilla - Godzilla Vs. Kong - Kaiju - Katastroffilm - King Ghidorah - Kyle Chandler - MUTO - Michael Dougherty - Millie Bobby Brown - Mothra - Netflix - Rodan - Rush Hour 2 - Stranger Things - Vera Farmiga - Zach Shields - Zhang Ziyi
Sofia

Kul att du blev så nöjd! Själv blev jag förvånansvärt uppiggad av 2014-årsversionen och tyckte därför att den här inte blev lika bra. Trots att de lyckats bättre med de enskilda rollerna, det kan jag hålla med om. Chandler är klart mer karismatisk än Taylor-Johnson och Brown är otvetydigt mycket duktig. Färre tearjerker-moment, så det var bra. Tristare fajter, så det var segt. Och jag gillade inte alls Mothra men då har jag iofs ingen tidigare relation till någon av de andra kaijus.

Svar: Har för mig att du inte gillade G14 så mycket, där ser man. Men... tristare fajter? Det var ju det som förra failade mest med att leverera mest av allt. Extremt lite och man såg inte ett skit.
Kolla in lite Heisei-rullar så får du en bra koll på de flesta stora monstren :) Underhållande är dom också, mycket destruction!
Pappa Älskar Film

Sofia

Alltså, 2014-versionen var ingen jättefavorit men helt ok, vilket var mer än jag hade vågat hoppas på. Det var nog särskilt den avslutande känslan man fick för Godzilla, som en lone gunman, som jag gillade. I den här filmen är ju den sas redan spoilad. Men -- började se om 2014 igår... Och den är satans klumpig i sitt sätt att fokusera på barn och hundar, till slut vill man ju bara att någon, vem som helst, ska käka upp allihopa