Pappa Älskar Film

Jag är inne i en ganska tuff period i livet. I slutet av oktober kom jag och min fru överens om att vårat äktenskap var över efter att ha spenderat 15 år tillsammans, varav sex som gifta. Vi hade båda våra anledningar till varför det kändes som den bästa lösningen, men kommer fortsätta vara vänner. För barnens skull, såklart, men även för att respektera all den tid vi spenderat tillsammans, vi var trots allt båda tonåringar när vi blev ihop. Kärnfamiljen är något jag värderar högt och att bilda en egen har varit mitt största mål här i livet. Det har fömodligen att göra med att mina föräldrar skildes när jag bara var ett år gammal och aldrig hade någon bra kontakt med min pappa efter det. Jag ser vår skilsmässa som mitt livs största misslyckande och det är något som kommer ta väldigt lång tid att komma över.

 

Att förlora 26 veckors kvalitetstid med mina söner varje år är hjärtskärande, men något positivt var att jag i mitt nattjobb hade en frivecka samt en vecka där jag endast hade två arbetspass, vilket var dom veckor jag tänkte ha mina söner. Jag hade kunnat spendera nästan all tid med dom och slippa ha dom på dagis. Men, knappt en vecka efter att vi kom överens om skilsmässan fick jag veta att jag förlorat den tjänsten och går över till att jobba både dagar och kvällar, vilket innebär att jag måste förlita mig på dagis och hjälp av andra för att få det att funka. Att det är det bästa jobb jag någonsin haft gör att det svider extra mycket. Det är det enda jobb där jag inte en enda gång dragit ett stort suck innan ett arbetspass, utan genuint sett fram emot att gå till jobbet och träffa arbetskamrater jag ser som vänner.

 

Så, det har varit tufft. Så tufft att det var ett tag då jag inte ens hade lust att se på film, så dåligt har jag inget minne av att jag mått förut. Men när det väl blev dags att se på film föll valen nästan alltid på såna med Arnold Schwarzenegger och Sylvester Stallone i huvudrollerna. Att gå igenom merparten av deras filmografier var många år sedan jag gjorde, så jag misstänker att det finns en djupare förklaring till varför det blivit så just nu. Jag har varit ett fan av Stallone sedan jag var sju år gammal, Schwarzenegger sedan 8 års ålder. Att se deras filmer har varit en nödvändig eskapism i ordets rättaste bemärkelse. Arnolds klockrena oneliners och Stallones krigsrop har tagit mig bort från all smärta, besvikelse och röra som finns i mitt liv just nu, åtminstone i några timmar, till en enklare tid.

 

För en vecka sedan steg jag av mitt sista arbetspass på natten och frugan lämnade samma dag lägenheten med mina söner, som spenderade första veckan i hennes nya lägenhet. Hela processen har gått väldigt snabbt, jag har inte haft tillräckligt med tid för att bearbeta allt än och har gått på autopilot ett tag nu. Idag kommer mina söner hem till mig för att spendera första veckan här hemma utan deras mamma. Målet och det som får mig att gå upp på morgnarna är att omvända ilskan över mina tillkortakommanden som make till energi som jag kommer lägga på barnen, så att veckorna med pappa blir så roliga som möjligt.

 

Jag vet inte hur lång tid det kommer ta innan jag mår bra och är mig själv igen, men jag kommer tillbaka, någon dag.