Pappa Älskar Film

 

Filmen börjar med att visa oss familjen Trenton, bestående av pappan Vic, mamman Donna och sonen Tad. En till synes perfekt familj som har allt och lite till. Några minuter efter introduktionen får vi se hur frugan, spelad av Dee Wallace, är otrogen med den lokala snickaren Steve, som spelas av hennes riktiga make Christopher Stone. Till skillnad från Vic osar verkligen Steve eau de douchebag, vilket han senare i filmen visar sig vara då han våldför sig på henne och vandaliserar deras hem för att hon har mage nog att neka honom fler utflykter till den köttsliga varianten av Disneyland. Men, men, att hon varit otrogen får vi en förklaring till i efterföljande scen då det - och hör här, är tyst vid matbordet, varpå Vic påpekar att det varit väldigt dåligt med konversationen dom emellan den senaste tiden. Amen dåså, då är det ju fritt fram att stilla sina lustar med första bästa alternativ... Så här långt i filmen verkar Cujo vara den mest sympatiska karaktären.

 

Det är ett ganska långsamt uppbyggande, lite likt en katastroffilm där vi introduceras för sidokaraktärer som inte är alltför intressanta och vars syfte är att antingen skapa lite halvtaskig drama eller stå till tjänst genom att dö när katastrofen blir verklighet. Cujos rabies gör honom till slut rabiat (I'm here all week!) och då börjar dödsfallen äntligen komma. Men det är bara ett par skitstövlar som skulle göra sig bra i reklam för wife beaters som sätter livet till. Så näe, än är han helt reko i mina ögon, hundfan.

 

Höjdpunkten i filmen är den andra hälften, när mor och son är fast i bilen och Cujo, den stekheta värmen samt brist på vatten ständigt är ett hot mot deras överlevnad. Här blir det spännande, men bortsett från något jump scare vill jag inte påstå att Cujo riktigt lyckas skrämma mig. Det kanske är för att min generation är uppväxta med Beethoven-filmerna (del ett och två, inte de hemska uppföljarna med Judge Reinhold) och förväntar sig att Charles Grodin ska ploppa upp någonstans och skrika till Cujo att hålla käft. Istället är det stackars lilla Tad som mamma Donna ber hålla käft när han blir för tjatig i bilen, en reaktion av hennes karaktär som Dee Wallace sagt har upprört tittare genom åren. Hon har då förklarat att man nästan måste vara förälder själv för att förstå reaktionen, vilket jag är benägen att hålla med om.

 

Till skillnad från många andra djurskräckisar har man åtminstone gjort ett genuint försök att göra en bra film, istället för att sikta in sig på att enbart försöka underhålla på typiskt B-filmsmanér. Man började på rätt sätt genom att ge Dee Wallace huvudrollen, vilket hon tackade med genom att göra sitt livs roll (något hon höll med om när jag intervjuade henne). Hon är helt fantastiskt bra, men det hjälper bara en bit då filmen lämnar ganska mycket att önska. Om Cujo hade hållit samma klass som Wallaces skådespel hade filmen varit ett av flaggskeppen i den här subgenren. Men Cujo lyckas inte riktigt eftersom första halvan är för långsam och inte tillräckligt engagerande för att den andra, mer fartfyllda och betydligt mer underhållande halvan ska knyta ihop säcken på ett bra sätt.