Live and Let Die (1973)
Genre: Spionfilm/Blaxploitation
Regi: Guy Hamilton
Manus: Tom Mankiewicz
Producent: Albert R. Broccoli, Harry Saltzman
Land: England
Land: England
James Bond får i uppdrag att undersöka varför tre MI6 agenter blivit mördade på tre olika ställen på väldigt kort tid. Sökandet tar honom till New Orleans och en viss Mr. Big, vars huvudsakliga inkomst kommer från heroinet han producerar. Inte länge till, om James Bond får säga sitt!
Året var 1973 och två år hade gått sedan Sean Connery återvänt en sjätte och sista gång som James Bond för en rekordhög lön med Diamonds Are Forever. Det var nu dags att hitta en ny Bond och valet föll på Roger Moore, som med sju säsonger av Helgonet och en säsong av Snobbar Som Jobbar bakom sig var ett spännande val. Men kunde han verkligen axla rollen alla förknippat med Connery i så många år? För att stilla oron valde man att casha in på den nya blaxploitationgenren, som var glödhet efter succéer med bland annat Shaft, Super Fly och Trouble Man genom att göra en Bondfilm delvis riktat mot den afroamerikanska publiken. Resultatet blev Live and Let Die, den konstigaste Bondfilm som dittills hade gjorts innan man 8 år senare valde att casha in på ett annat fenomen, Star Wars, och då kontra med Moonraker.
Dom gick verkligen all out med nämnda undertemat, den är en så viktig del i filmen att jag är beredd att kalla det för en blaxploitationfilm lika lätt som jag är beredd att kalla det en spion eller Bondfilm, och jag tar an alla (i en vänlig debatt) som inte håller med. Man har tillkallat genreveteranerna Yaphet Kotto, Julius Harris och Gloria Hendry, använder sig av platser som Harlem, New Orleans samt en ö i Karibien och musiken låter stundtals som om det är taget ur en av Shaft-filmerna. Ja, det och att Bond kallas för bland annat stupid mutha, honky och baby av diverse afroamerikanska karaktärer. Jag satt och höll tummarna för att någon även skulle kalla honom för en jive turkey, men det hände aldrig. Fan!
Det finns dock ett ganska stort undantag som går emot allt genren upprättades för att bekämpa - hjälten som står kvar segrandes när röken lagt sig är en vit man. En vit priviligerad man, till råga på allt. Men nu ska vi inte vara SÅ petiga. Man har trots allt inte bara mixat en av mina favoritkaraktärer på film med en av mina favoritgenrer. Man har lyckats göra det på ett mycket bra och underhållande sätt. Briljant. Fucking briljant.
Men det är som sagt lika mycket en spion och Bondfilm. Vi har fortfarande coola gadgets (bland annat en klocka med magnetfunktion som Bond kan dra ner dragkedjor på klänningar med), jakter på både land och vatten, Bondbrudar samt katt och råtta-lekar i överflöd. Just antalet gånger Bond blir tillfångatagen för att senare fly igen måste slå något rekord i den här filmen. Jag fick det till hela fyra gånger, shit pommes frites! Bond skulle må bra av att dricka färre martinis och ha sex med färre rykheta brudar och istället spendera lite tid på att lära sig konsten om ninjutsu. Om inte annat för hjärtats skull, det kan inte vara bra för blodtrycket att vara så nära döden gång på gång igen.
Mitt i centrum för allt har vi, såklart, James Bond, nu i ny tappning i form av Roger Moore. Det jag alltid älskat med Moore i rollen som Bond är hur han lyckades göra rollen till sin egen med en liten extra dos humor samtidigt som han behöll karaktärens viktigaste delar. Jag gillar George Lazenby och Timothy Dalton, men dom känns ofta lite för lika Sean Connerys Bond, på både gott och ont. Moore erbjöd publiken något helt annat på ett sätt bara han kunde och det är inget mindre än beundransvärt hur han lyckades göra sig så bekväm i rollen direkt trots Connerys stora skugga och publikens tvekan på någon ny i rollen.
En rolig likhet jag lade märke till i Connery och Moores debutfilmer i rollen som Bond är att båda får något otrevligt insläppt i rummen dom hyrt - ett försök av skurken att döda Bond genom att få det se ut som en olycka. I Dr. No är det en spindel och i Live and Let Die är det en orm. Sätten dom går tillväga för att ta död på inkräktaren kunde inte vara mer talande för hur olika dom gick in i sina roller. Connery går på kraft och mosar spindeln med hjälp av botten av sin sula cirka 5-6 gånger. Moore, däremot, sprutar aftershave som han sedan sätter eld på via sin cigarr och bränner ihjäl ormen. Han återgår sedan till att applicera aftershaven och njuta av cigarren.
Bondbrudarna består av Gloria Hendrys Rosie, som alltid kommer vara ihågkommen för den mycket tidiga och viktiga rasöverskridande kyssen tillsammans med Roger Moore under en tid då det verkligen inte var vanligt, och Jane Seymour i en tidig roll som mediumet Solitaire. Skurkarna spelas av Yaphet Kotto vars karaktär bär det antagligen mycket passande namnet Mr. Big, Julius Harris är en minnesvärd henchman vid namn Tee Hee och Geoffrey Holder, vars Baron Samedi använder voodoo till hjälp.
Med Moore i rollen tillkom som sagt även lite mer humor, men det går nästan överstyr under en båtjakt när Sheriff Pepper, spelad av karaktärsskådisen Clifton James, gör sitt första av två framträdanden i en Bondfilm. Visst är han rolig och minnesvärd, men man glömmer för en kort stund vad det är man kollade på från första början. Något jag dock inte får nog av är härliga meningsutbyten, där favoriten är när Bond och Rosie precis haft sex och han hotar att döda henne om hon inte berättar vad hon döljer för honom:
Rosie: But you couldn't. You wouldn't. Not after what we just done.
Bond: Well, I certainly wouldn't have killed you before.
Oh, James, you devil!
Den väldigt viktiga Bondlåten framförs av Paul McCartneys band Wings och är bra, så bra att den nominerades till en Oscar för bästa Bästa Originalsång, vilket var första Bondlåten att få den nomineringen. George Martin tog tillfälligt över rodret från John Barry som kompositör och blandar skickligt den typiska stilen Barry skapade till filmserien med ett mer afroamerikanskt sound, typiskt för blaxploitationgenren.
Vi får se kanske det mest spektakulära sätt en Bondskurk någonsin dött på i Live and Let Die, med en alldeles underbar kommentar från Bond efteråt: He always did have an over-inflated opinion of himself. Ni som inte sett filmen eller inte minns kan säkert gissa er till ungefär vad som skedde precis innan. Några minuter senare hinner han också slänga en armprotes från ett tåg efter en liten dispyt med en viss henchman och när Solitaire undrar vad han håller på med säger han, på det där speciella sättet endast Moore kunde: Just being disarming, honey.
Det gjordes bättre Bondfilmer både före och efter Live and Let Die, men den står sig bra och lyckas alltid underhålla. Viktigast av allt är att det var en riktigt bra start för Roger Moore i rollen som James Bond - en roll han för all framtid skulle förknippas med och spela i ytterligare sex filmer.
Betyg:
Jag såg om filmen nu när jag köpte de 20 första Bond-filmerna. Och jag måste säga att den har växt på mig. Sjukt bra recension, har aldrig sett det som blaxplotation förut. Jag vill nog säga att trots dess negativa delar (Pepper), så är det en av mina favoriter. Visste inte om att kyssen mellan Bond och bruden var så nyskapande?