Madman (1981)
Genre: Skräck/Slasher
Regi: Joe Giannone
Manus: Joe Giannone
Producent: Gary Sales
Land: USA
Land: USA
Runt en lägereld under den sista kvällen på ett sommarläger berättar en av ledarna berättelsen om Madman Marz, en man som mördat sin familj och sedan försvunnit. Ledaren säger att endast genom att säga hans namn högt tillkallar man honom, varpå en av ungdomarna runtom lägerelden skriker efter Madman Marz. Det dröjer inte länge förrän morden att börja begås.
Ja, visst låter det bekant? Jag säger det direkt - det är inget nyskapande eller ens uppfriskande vi får med Madman. Det kräver jag heller inte av en 80-tals slasher som utspelar sig på ett campingläger, uppriktigt sagt skiter jag fullständigt i det. Jag kräver bara några av följande ingredienser:
Karaktärer som förtjänar att dö
Karaktärer som förtjänar att dö
Innovativa sätt karaktärerna dör på
Boobs
Välgjord gore
En mördare som gärna är övernaturligt stark och nästintill oövervinnerlig
Ett bra soundtrack
En härlig atmosfär
En härlig atmosfär
Om jag kan bocka av fyra av dessa får filmen åtminstone en tumme upp från mig. Hur går det då för Madman?
Vi kan börja med att bocka av soundtracket, då filmen börjar med ett urskönt ledmotiv som skriker B och 80-tal. I slutet av filmen sätts även ord till ledmotivet och blir istället en minnesvärd sång som genast sätter sig i huvudet. Musiken under resten av filmen håller inte lika hög klass, men det kan man knappast förvänta sig. I övrigt ett helt klart godkänt score. Det som följer efter introt är den klassiska öppningsscenen vid den öppna elden där den galna mördaren presenteras för oss och övriga karaktärer via en lägerledares berättelser, som självklart inte övertygar någon runt elden, men vi andra vet bättre.
Karaktärer som förtjänar att dö finns det ett överflöd av, man sitter och hoppas på att nästintill alla ska få smaka på Madmans yxa eller valfritt annat redskap. Till och med hjältinnan är sådär småjobbig och tämligen okarismatisk, men det är OK. Varje slasher behöver inte en hjältinna av Jamie Lee Curtis kaliber, många gånger är det mer spännande - och kul att heja på mördaren.
Filmen bjuder endast på en sexscen som är en av de sämsta, mest bisarra och pinsamma sexscener jag bevittnat i hela mitt liv. Två älskare flyter omkring i en jacuzzi till en groteskt opassande låt för en slasherfilm. Dom flyter omkring i den där jävla jacuzzin i två och en halv minut utan att kunna övertyga oss om att dom verkligen vill sätta på varann och det känns som att eländet aldrig har ett slut. Nej, inte ens en millisekunds glimt av ett par bröst räddar scenen eftersom det momentet snabbt neutraliseras av den fulla sekunden av naken mansrumpa vi utsätts för.
När det kommer till de sätt karaktärerna dör på har dom tyvärr inte lagt mycket krut på att vara uppfinningsrika här. Jag har väl blivit bortskämd med att se storheter som Jason Voorhees klämma skallen på en snubbe så hårt att ett öga ploppar ut mot skärmen i en härlig 80-tals 3D-effekt, Freddy Kruegers knivar på fingrarna ändras till kanyler fulla med knark som han kör in i en knarkares ådror vilket resulterar i en överdos, Michael Myers köra en hagelbössa igenom en halvnäck brud så hårt att bössan inte bara går rakt igenom henne, utan en vägg också. Det är lite synd och ett klart minus. Däremot tycker jag att gore-effekterna är välgjorda, men inte särskilt minnesvärda på de sätt Tom Savinis effekter alltid lämnar ett bestående intryck.
Galningen Marz själv levererar som en klassisk övernaturligt stark och nästintill oövervinnerlig seriemördare och har fått en smått originell redneck-look som gör att jag nästan förväntar mig att han ska brotta ner en av de manliga lägerledarna och be honom squeal like a pig. Marz grymtar en hel del, ibland till nästan komiska effekter, men yttrar inga ord och är ful som stryk som sig bör för denna sortens antagonist.
Slutligen är atmosfären nog det jag gillar mest med filmen, den är genomgående bra tack vare känslan man får att händelserna utspelar sig inom bara några hundra kvadratmeter, vilket även förstärker känslan av fara för karaktärerna.
Ni som hållit räkningen har nu kommit fram till att vi bockat av fem av sju önskade ingredienser för en lyckad slasher, vilket innebär minst ett godkänt betyg från mig. Inom denna subgenre som annars domineras av bland annat de tidigare nämnda herrarna Jason, Freddy och Myers var Madman verkligen en trevlig överraskning när jag såg den första gången för ett antal år sedan. Det har blivit något av en favorit på senare år och är ett starkt tillskott till subgenren.
Betyg:
Jag lämnar er nu med den minnesvärda låttexten till sången om Madman Marz, men om ni vet vad som är bäst för er ska ni inte sjunga den för högt...
Lore of the campfire, telling of his horror
Lost in the woods with the madman and the stars
Don’t laugh at the tale, heed if you call him
The legend lives, beware the Madman Marz
The legend lives, beware the Madman Marz
Lost in the woods with the madman and the stars
Don’t laugh at the tale, heed if you call him
The legend lives, beware the Madman Marz
The legend lives, beware the Madman Marz
Mjae det var ngt år sedan jag såg den, filmen var allt trist tyckte jag nog allt åtminstone då. Men vi är överens över "sexscenen" i badtunnan.