Ennio Morricone Live - The 60 Years of Music Tour: Stockholm 28/11-2016
OBS: Tyvärr fick man inte ta med sig systemkameror till eventet, så bilderna jag kommer bjuda på är inte de bästa och några är från min vän Johans mobilkamera, som ofta fick bättre resultat än min digitalkamera.
Det var en sju månader lång väntan som var över i måndags kväll när Ennio Morricone äntligen äntrade scenen till glädjen av drygt 8000 personer som trotsat en snöstorm för att ta sig till Globen. Han såg pigg ut, trots att han uppnått den mycket respektabla åldern 88. Han sa inte något till publiken utan vinkade bara lite innan han satte igång med showen.
Jag hade trott att han skulle starta med ett starkt, välkänt nummer, precis som John Carpenter gjorde på båda spelningarna jag var på tidigare i år där han började med ledmotivet till Escape from New York. Morricone valde istället att vänta med fyrverkerierna och dirigerade istället lite mindre kända låtar från filmer som Metti, Una Cera a Sena, The Best Offer och H2S. Det gjorde mig inte mycket, musiken var precis som det mesta han gjort mycket bra och framförallt vacker, dessutom troget det vi fått höra i filmerna i de flesta fallen. Värt att notera är att till skillnad från flera andra filmkompositörers liveframträdanden så var det inte några bildspel från filmerna som visades på storskärmarna, istället var det musikerna och Morricone själv vi fick se en närmre bild på. Det kändes passande i sammanhanget, faktiskt.
Minuterna rullade på och låt efter låt spelades utan att vi fick de där riktigt tunga numren. Det var nog en del i publiken som började känna sig lurade i tron om att de riktiga klassikerna skulle avlösa varandra. Jag kände på mig att folket skulle bli helt vilda när en storfavorit bland ledmotiven skulle göra sin debut. Till slut kom sopranen Susanna Rigacci, en gammal vapendragare till Morricone, ut på scen i en vacker röd klänning. Någonting stort var helt klart på gång, kanske var det Ecstasy of Gold som var näst på tur?
Det var det inte, men det började genast lukta krut när ledmotivet till Den Gode, den Onde och den Fule avfyrades till entusiastiska åskådare. Som jag förutspådde blev publiken helt vild och jag var inget undantag. Det klappades hårt och visslades även från flera håll. Lite ironiskt nog var det den låt jag tyckte var sämst framförd under hela konserten, sett till hur olikt det lät versionen vi fått höra i filmen alla dessa år. Men det var inte på något sätt dåligt och det som väntade runt hörnet kompenserade för det - med råge.
Susanna Rigacci fick ge ifrån sig sina första toner till den oerhört vackra Jill's Theme, som dessutom är min favorit, från filmen Once Upon a Time in the West som även den är en stor, stor favorit. Jag gav ifrån mig ett tyst (hoppas jag) "Oooohh" när jag fick höra inledningen till låten. Nu reste sig håren på mina armar och det var den mest emotionella stunden under konserten för min del. Så jävla bra, på alla sätt och vis.
Några låtar till spelades innan det var dags för en 20 minuter lång paus, eller intermission som det heter. Det är här vårat släkte inte gjorde mig besviken över de idéer vissa kan få. Tillbaka från pausen kommer flera personer med chipspåsar i hand. Chipspåsar! För det är visst inget som förhöjer känslan av att lyssna på vacker musik framförd live av en av världens högst ansedda orkestrar mer än att prassla med en påse och knapra på innehållet... Mamma mia!
När det väl satte igång igen blev det en fortsatt blandning mellan kända låtar och mindre sådana. Jag personligen önskar att det hade spelats musik från några fler filmer än de som man valt att framföra musiken från. Nu har ju Morricone komponerat musik till över 500 filmer de senaste 55 åren, så att göra alla nöjda med sina val av framföranden är ju helt omöjligt, men jag hade till exempel gärna hört något från The Untouchables eller Violent City och hört färre alster från både The Mission och The Red Tent, som fick tre vardera. Tyvärr fick vi inte ledmotivet från The Thing heller, vilket hade varit kul att jämföra med Carpenters version som jag fick höra på hans båda spelningar jag var på tidigare i år. Men, men, med många av mina favoriter framförda (inte minst Deborah's Theme från Once Upon a Time in America) ska jag inte klaga för mycket.
När spelningen närmade sig sitt slut låtsades Morricone om att allt var över och lämnade scenen flera gånger. Vid varje tillfälle fick han stående ovationer av oss i publiken, varpå han då kom tillbaka och dirigerade några låtar till. Den mest populära, som han dessutom i mitt tyckte borde avslutat med var självklart Ecstasy of Gold. Han tog än en gång hjälp av Susanna Rigacci och gjorde det till kvällens näst bästa framförande. Efter sin fjärde encore kom han till slut inte tillbaka något mer. Lite snopet sa han inte något till publiken under hela spelningen, som varade över två timmar. Åtminstone ett "Mille grazie!" hade varit kul att få höra från honom, men jag kommer leva gott på minnena av enbart musiken ett bra tag framöver.
Betyg:
Ancora, Ennio!
