Pappas Listor #1: Filmer Som Får Mig Att Gråta
OBS! SPOILERS FÖREKOMMER!
Att skriva listor är lite av en hobby för mig, jag har gjort det så länge jag kan minnas - oftast då i anknytning till film. Därför kommer jag publicera många listor här på bloggen och tar hjälp av listboken jag köpte i Amsterdam. Dagens lista tyckte jag var ett intressant ämne att kicka igång den nya kategorin med. Ordet gråta är kanske att ta i, men samtliga filmer jag nämner lyckas alltid med att göra mig tårögd och ibland smiter även en eller två som rinner ner för kinderna. Som jag varnat om ovan förekommer det alltså spoilers i inlägget eftersom jag skriver vilka scener det är som framkallar dessa tårar, så om ni ser någon film i listan som ni inte sett och inte vill bli spoilade föreslår jag att ni hoppar till nästa film istället.
Nu kör vi!
Terminator 2: Judgment Day: När våran älskade T-800 åker ner mot sin död och använder sina sista kretsar åt att göra en tummen upp mot John Connor, som tidigare lärt honom varför man gör just det. Vackert!
Ghost: Sista scenen när Sam säger farväl till Molly. Om inte tårarna började rinna hos vissa fram till den 13:e september 2009 har dom säkert börjat göra det efter den 14:e september 2009, dagen då Swayze gick bort. Scenen är så mycket starkare nu, eftersom man kopplar hans sista stund och ord på jorden till honom personligen. Jag tänker numera inte bara på karaktären Molly, utan även hans fru Lisa Niemi när han säger att man får med sig kärleken när man beger sig till himlen. Det gör det hela mer rörande.
Forrest Gump: Oj, här har vi en tårdrypare av rang! Jag börjar nästan känna av tårarna redan när han berättar om första gången han träffade Jenny på skolbussen. Tårarna gör istället sin debut när Forrest sitter bredvid sin mamma på hennes dödsbädd och på ett så oskyldigt sätt frågar henne "What's my destiny, momma?" En annan scen är när Jenny är sjuk och Forrest berättar om allt vackert han sett under sitt liv, hon säger då att hon önskar hon varit med honom. Han svarar då helt enkelt "You were." Den tredje och sista scenen är när han står på Jennys grav och berättar om hur allt är med deras son och att han alltid finns nära om det är något hon behöver. Jävlar, bara att skriva om dessa tre scener får min syn att bli märkbart sämre...
It's a Wonderful Life: När George Bailey kommer hem i slutet av filmen och invånarna i staden samlats där för att donera pengarna han behövde till företaget och familjen.
Cast Away: Scenen där Wilson försvinner och det får Chuck Noland att bryta ihop totalt. Mig lämnar du aldrig, Wilson, hör du det?! Även scenen där han återförenas i regnet med sitt livs kärlek Kelly är rörande.
Rocky III: Rockys reaktion när tränaren Mickey dör och hela efterföljande montaget, ackompanjerat av Bill Contis Mickey's Theme, som jag tycker är en av filmvärldens genom tiderna mest vackert skrivna och framförda musik.
Griniga Gamla Gubbar: John Gustafson får en hjärtattack och rivalen Max Goldman kommer till undsättning. Sedan på sjukhuset när Max vill komma in på Johns rum frågar sjuksköterskan i receptionen om dom är familj eller vänner, Max tänker efter en stund och för första gången på 50 år kan han säga "Friends..."
Patrioten: När Benjamin Martin förlorar sin andra son i kriget, Gabriel. Få kan gråta lika uttrycksfullt och trovärdigt som Mel Gibson på film, det är svårt att inte ryckas med. Låt oss heller inte glömma när han tar farväl av sin yngsta dotter, som inte pratat med honom på väldigt länge. Till slut springer hon med tårar i ögonen och ropar bedjandes att han inte ska lämna henne.
Star Trek II: The Wrath of Khan: Kommentar är väl överflödig, men scenen där Kirk och Spock pratar med varandra, båda fullt medvetna om att Spock kommer dö, samt talet Kirk sedan håller på hans begravning.
Ben-Hur: När Judah Ben-Hur går in i grottan full med leprasjuka för att leta rätt på sin mamma och syster, och sedan bär ut mamman. Även filmens allra sista scen när han går upp för trappan och ser att mamman och systern är botade.
Den Gröna Milen: Scenen där John Coffey ska avrättas. Paul tvekar att starta avrättningen och går sen fram för att skaka hand med Coffey precis innan, följt av avrättningen och fångvaktarnas miner under den.
My Girl: Jag har inte sett filmen på många, många år nu, men som yngre fick den mig alltid att fälla en tår eller två när Macaulay Culkins karaktär Thomas dör och pappan till Vada berättar det för henne. Scenen vid begravningen var också den sorglig. Nu när jag själv har en son kan jag tänka mig att scenerna skulle göra mig ännu mer ledsen.
Captain Phillips: Sista scenen när kaptenen får genomgå en läkarundersökning och till slut bryter ihop nu när faran äntligen är över. Hur i helvete Tom Hanks kunde gå miste om en Oscarnominering för sin rollprestation här är en gåta.
Det var alla filmer jag kunde komma på, men listan uppdateras om jag minns någon mer som jag glömt att inkludera, eller om jag helt enkelt ser en ny film som har samma inverkan på mig.
Saker den här listan lärt er:
1. Jag är en blödig jävel.
2. Tom Hanks kan göra mig tårögd lättare än en rejäl spark i skrevet.