London 2018, dag 4: "I gotta find Bubba!"
Vi skämde bort oss lite på vår sista dag i London genom att sova ut till klockan 12. Vi hade inte mycket mer planerat för resan så det var en lugn dag vi hade framför oss. Efter att ha sett Dirty Dancing Sing-A-Long under vår andra kväll i stan fick vi syn på restaurangen Bubba Gump Shrimp Company, en restaurangkedja med Forrest Gump-tema som jag tidigare varit på i New York men längtat tillbaka till. Vi bestämde oss för att låta det bli sista middagen vi skulle ha i London och tog oss dit på eftermiddagen.
Om jag hade bott i London hade jag ätit där säkert en gång i veckan och prövat allt på menyn. På tal om det så är maten djävulskt god, med ett stort sortiment på räkor, såklart, men även annat från havet och dessutom vanligt kött. Eftersom det inte lär bli så många gånger man äter där beställde vi två stora rätter med sammanlagt 6 olika räksorter och lite friterad fisk och åt av allt.
Med magarna fulla av räkor och hjärnorna fulla av Forrest Gump citat gick vi till Fopp, där vi varit ett par dagar tidigare, där jag gjorde mina sista filmköp för den här resan. Konstigt nog hade butiken flera av HMVs "exklusiva" släpp från Premium Collection serien, hur nu det går ihop, med samma reapris som på HMV (2 för 15 pund). Jag slängde på två såna åt en läsare och tillika filmsamlare som precis som jag känt smärtan av att punga upp med närmare 300 spänn för en film i denna serie via eBay. Sen blev det tre stycken fina titlar åt mig själv också:
Det jazziga dramat Paris Blues, med Paul Newman, Sidney Poitier och Joanne Woodward i huvudrollerna samt Robert Wise-regisserade noiren Odds Against Tomorrow, med Harry Belafonte och Robert Ryan i rollistan.
Och till sist Jules Dassins franska heistfilm Rififi. Den hade jag redan sett på HMV några dagar tidigare, men exemplaret där var utan booklet till skillnad från detta, så jag passade på medan den fortfarande finns att köpa i handel med booklet till.
Vi åkte sedan tillbaka till hotellet och passade på att ta en snabb tupplur eftersom vi fick veta att sista tåget in till centrala London gick redan strax innan midnatt. Väl där fick vi dessutom vänta tre timmar på att våran flygbuss skulle ta oss till Stansteds flygplats, där vårat flyg skulle ta oss hem en dryg timma senare. Inte så jättekul direkt, men att sjunga på The Contours låt Do You Love Me, som varit på repeat i mitt huvud sedan vi sett Dirty Dancing ett par dagar innan, höll mig något sysselsatt och på glatt humör.
Madame Tussaud's, Dirty Dancing Sing-A-Long, filmköp, Chevy Chase live, diverse turistattraktioner, god mat, en hel del alkohol och gott sällskap gjorde de här till ett av de trevligaste och mest minnesvärda av mina besök i staden. Tack för den här gången, London.
I'll be back.
