Pappa Älskar Film

År 1986 lyckades en ung Jean-Claude Van Damme få ett möte med Menahem Golan från Cannon Films genom att på en restaurang visa honom vad som skulle komma att bli en av hans patenterade sparkar, vilket imponerade på B-filmsmogulen. Väl på mötet menade Golan att Van Damme inte hade en framtid i branschen, men envis som han var bönade och bad Van Damme med tårar i ögonen att ge honom en chans. Den storhjärtade Golan ropade då på sin assistent och bad henne ta in manuset till Bloodsport och gav det sedan till den unga kampsportaren, som helt plötsligt landat ett kontrakt på tre filmer för Cannon Films. Vad hade hänt och hur hade filmhistorien sett ut om Van Damme inte så passionerat slogs för sin sak, vad hade hänt om Golan inte hade ett så stort hjärta? Hade vi fått se dessa utsökta 360-graderssparkar, dessa oförglömliga one-liners, denna utomordentliga nakna stjärt som dök upp när man minst anade det? Hemska tanke!

 

Några år innan Bloodsport hade han visserligen spelat skurken Ivan i den extremt kassa kampsportsrullen No Retreat, No Surrender, men hans roll där var liten och filmen gjorde inget större väsen av sig, det är Bloodsport som var den riktiga början på Van Dammes karriär. Så här tidigt är det därför förståeligt att skådespeleriet inte är på topp och varierar från icke-existerande till extremt överskådespel, i samband med den knackliga engelskan blir det bara mer uppenbart och stundtals underhållande (han ligger dock i extremt underläge jämfört med hans yngre jag i flashback-scenerna - yikes!). Det är inte riktigt en kritik eller invändning, jag förväntar mig inte och behöver absolut inte skådespel av större rang i den här sortens filmer. Däremot vill jag ha bra koreografi, sympatiska karaktärer, karaktärer jag vill se få sitt fejs ommöblerat, charm, humor och en rejäl dos ost.

 

Sympatiska karaktärer finns det, bortsett från Van Dammes Frank Dux har vi hans soon-to-be bästis Jackson, reportern och kärleksintresset Janice Kent, personen han vill vinna turneringen åt - Tanaka, sin Shidoshi! Till och med armékillarna som vill tvinga hem Dux, där ena spelas av en ung Forest Whitaker, är ganska goa. Karaktärer man vill ska få fejset ommöblerat finns också, men den mest värd att lyfta fram är såklart Chong Li, spelad av Bolo Yeung. Med sitt skräckinjagande utseende, omoraliskt och osportsliga beteende är han den perfekta sista opponenten i en kampsportsrulle. Dessutom har han helt rätt i att en tegelstenar inte slår tillbaka!

 

Charmen och humorn utgör delar av osten, som det fullkomligt dryyyper av i Bloodsport, på precis det där sättet man vill att det ska, som osten på en perfekt tillagad pizza där man måste kämpa för att separera slicen från resten av pizzan för att den är täckt i så mycket ost. Musiken, den obligatoriska träningssekvensen, konstiga och roliga sidokaraktärer, allt finns där. Kronan på juvelen är när Dux känner sig nere och går på en buss där han får flashbacks och ser i syne, han hoppar sedan av för att med ledsen min se ut över Hong Kong mitt i natten, ett montage som ackompanjeras av den tillika sorgliga låten On My Own - Alone av Stan Bush. Mon dieu, vive le fromage!

 

Nu till filmens esse - fajterna! Vad många säkert glömt eller inte varit medvetna om är att Van Damme tog kampsportsfilmen i Hollywood till en helt annan nivå. Folk hade inte sett maken på liknande tidigare. Han visade inte alltid upp saker man skulle kunna komma segrande ur ett gatuslagsmål med, men på film såg det helt magisk ut. Hur ofta hade man sett någon hoppa upp i luften och göra en split - i slow motion? Och strax innan benen var i 90-gradig vinkel i motsatta håll lyckats landa ena foten på en motståndares nylle? Van Dammes sjuka intensitet, noggrannhet i detaljerna och all-or-nothing attityd i sina fajtscener tillsammans med Steven Seagals benbrytande stil i sin debut med Above the Law samma år gjorde 1988 till ett milstolpsår för kampsport på film. Det är inte ett dugg konstigt att dom kom att dominera den scenen de kommande 10 åren.

 

Här har vi inga jävla trådar, ingen fucking CGI, inga fjolliga snabba klipp, inget töntigt shaky cam. Välkoreograferade och engagerande fajtscener, utförda av skådespelarna/kampsportsmännen själva utan den tidigare nämnda hjälpen dagens stjärnor behöver för att vara trovärdiga. Slutfajten mellan Frank Dux och Chong Li är såklart bäst och mest minnesvärd, inte minst för den ökända memen som är tagen därifrån. Man gick verkligen all-in i slutfajten, speciellt Van Damme som är så uppe i varv att man skulle kunna tro att han gick på koks, men det var långt senare han skulle fastna i det träsket. Paul Hertzogs musik är också ett perfekt komplement.

 

Bloodsport är extremt underhållande och slutfajten så tillfredsställande att håren på armarna reser sig varje gång, även fast det gått över 20 år sedan man såg den för första gången. Den har allt man kan kräva av en kampsportsrulle, men vi kan väl dubbelkolla för att vara på den säkra sidan:

Träningssekvens - Check!

Genomond bad guy - Check!

Kärlekssubplot - Check!

Hämndbegär efter att något hänt en närstående till hjälten av den genomonde bad guyen - Check!

Ost - Check!

Äverflöd av testosteron - Check!

Svettiga, inoljade, muskulösa kroppar - Check!

Episkt lång slutfajt till blodpumpande musik - Check!