American Ninja (1985)
Genre: Action
Regi: Sam Firstenberg
Manus: Paul De Mielche
Producent: Menahem Golan, Yoram Globus
Land: USA
Land: USA
Trubbelmakaren Joe Armstrong är stationerad på en militärbas i Filippinerna, han har grymma ninjaskills men vet inte hur det är möjligt på grund av minnesförlusten han drabbades av för sex år sedan. Under ett rutinuppdrag blir hans pluton attackerade av beväpnade män OCH ett gäng ninjor som snor åt sig innehållet i lastbilarna dom använder sig av. Det luktar korruption på lång väg och Joe tar hjälp av nyfunna vännen Curtis Jackson för att sätta stopp för allt.
1984 var Cannon Films ninjatrilogi fulländad. I den första, Enter the Ninja, spelade italienaren Franco Nero, med mustasch och allt, huvudninjan. I Revenge of the Ninja vände man sig till Shô Kosugi och i Ninja III: The Domination ville dom ha en kvinnlig ninja i form av Lucinda Dickey. Men Menahem Golan och Yoram Globus hade inte fått nog, än fanns det pengar att mjölka ur ninja crazen som svepte världen med storm, mycket tack vare dom själva. Frågan var bara hur man skulle gå vidare. Mummy Ninja? Ninjas in Space? Nej, det här var trots allt 80-talet, mitt under Reagan-eran, så man valde att använda jänkarnas patriotism och resten av världens besatthet av allt som har med landet att göra och skapade därmed AMERICAN Ninja.
Michael Dudikoff är ett hushållsnamn, åtminstone där American Ninja och liknande filmer ses som finkultur. Vägen till hushållsnamn började med just 80-talets mest framgångsrika ninjafilm. Han slog över 2000 andra sökande till rollen, trots att han inte var ett dugg bevandrad i kampsportsvärlden. Att han valdes av regissören Sam Firstenberg är för att det som önskades var en James Dean, en rebell, ett ansikte som bara skrek den amerikanska nationalsången. Att hans föräldrar består av en ryss och fransk-kanadensare spelar mindre roll. Det bara ÄR något med honom som utsöndrar amerikansk machismo.
Och vilket intro karaktären Joe får! Först står han vid en lastbil för sig själv och leker med en butterfly kniv utan att röra en min eller svara på tilltal medan militärkamraterna sparkar boll. Sen räddar han överstens dotter Patricia genom att döda ett par snubbar och spöa skiten ur några till för att sedan komma undan från ett gäng ninjor. Några militärkompisar dog visserligen, men han kan ju inte rå för att alla inte är utbildade ninjor i militären.
Efter nästan exakt 15 minuter öppnar Joe käften och säger något för första gången i filmen, stunder senare får han mycket riktigt skulden för det som hänt. Utskälld av översten vars dotter han precis räddat, utfryst av soldaterna som förlorat fyra av sina kamrater. Stackars, missförstådda Joe. Han tas inte ur tjänst eller sätts i finkan, då hade vi ju aldrig fått det vi alla vet kommer: FIIIIIIIIIIIIGHT! Det är alfahannen Curtis Jackson, spelad, passande nog, av alfahannen Steve James, som tar på sig uppdraget att visa Joe vad dom minsann tycker om honom, som om det redan inte var glasklart.
Efter att ha använts som en trasdocka av Joe i några minuter ger Curtis till slut upp och proklamerar att han hade fel, att Joe är en bra kille trots allt.
- Öh, men, Curtis, dom där fyra militärpolarna vars död vi var så säkra berodde på Joes agerande, då?
- Ey, Joe slog mig. MIG! Det måste betyda att han är oskyldig, OK?
- Mummel, mummel, mummel...
- Mummel, mummel, mummel...
När allt är frid och fröjd på militärbasen är det den franska (?) vapenhandlaren och hans ninjaläger uppe i bergen (som alla verkar ha glömt för ett tag) man riktar energin på i resten av filmen. Ja, det och att hjälpa Joe bestiga överstens dotter utan att han får nys om det. För att alla bra ninjafilmer har en kärleks subplot!
American Ninja fick en R-rating i USA, men är väldigt mild i våldet sett till blod och brutalitet. Den är snudd på barnvänlig med dagens mått mätt och om inte massa folk dött till höger och vänster hade det nästan känts som ett avsnitt av The A-Team, Michael Linns musik får en heller inte på andra tankar. Lite av dom vibbarna får man också när Rinaldo, härligt spelad av John LaMotta, kör en bil in i en palm i cirka 10 kilometer i timmen och den exploderar sekunden efter kollisionen.
Med det sagt är actionsekvenserna välgjorda, i synnerhet den avslutande där man verkligen inte spar på krut, pilar, katana svärd, sai, shurikens, knivar, laserstrålar(!) eller något annat. Det är den sortens avslutning man kommit att förvänta sig av Sam Firstenberg vid det här laget. Det enda den tappar lite på är slutfajten mellan Joe och antagonisten Black Star Ninja, som inte är så speciell alls när deras katanas väl dras. För övrigt är det just i slutet man för första gången får se den amerikanska ninjan i riktig ninjautstyrsel!
American Ninja är en underhållande rulle och jag förstår hypen kring den på 80-talet. Däremot förundras jag över att den lagt något av en skugga över vad jag tycker är en betydligt bättre ninjafilm av samma bolag - Revenge of the Ninja. Riktigt så bra tycker jag inte att Firstenbergs mest lönsamma produktion är. Nöjd är jag ändå, framförallt för att den gav oss en duo i Michael Dudikoff och Steve James vars kemi lyser upp TV-rutan, och skulle göra det i ytterligare två filmer.
Betyg:
Black Star Ninja spelas av Tadashi Yamashita, som också var med i The Octagon!