London 2018, dag 2: "Nobody puts baby in a corner!"

 
Dag 2 i London skulle bli den mest fullspäckade av våra dagar där. Vi började med en redig English breakfast, som egentligen ska se ut så här:
 
 
Men eftersom jag inte äter bönor, ägg eller svamp ser min tallrik alltid ut så här:
 
 
Det var hursomhelst gott och mättande, det samt apelsinjuicen hjälpte till mot den lilla huvudvärk jag vaknade med efter att ha varit uppe lite för länge med lite för mycket alkohol i kroppen på så få timmars sömn jag hade fått dagen innan. På schemat denna eftermiddagen var att besöka HMV, Fopp och Forbidden Planet för att köpa film och kanske något annat. Vi anlände till HMV först och det var där jag handlade det allra mesta i filmväg på den här resan. 
 
Jag började med att komplettera en trilog med Ip Man 3:
 
 
Sedan köpte jag den 31:a filmen i Godzilla-serien, Shin Godzilla, som jag velat se i över ett och ett halvt år och som ÄNTLIGEN fått ett bra släpp i Europa! Så fucking hypad på denna, speciellt med tanke på skitfilmen gjord två år innan.
 
 
Efter det blev det en del köp av HMV:s exklusiva Premium Collection serie. När jag köpt hem filmer i denna serie tidigare har det kostat runt 300 kr med frakt från privatsäljare på eBay, eftersom HMV själva inte skickar till Sverige. Under min visit var dom precis inne i ett erbjudande jag var tvungen att utnyttja så mycket jag kunde: 2 för 15 pund!
 
Det blev totalt åtta stycken och hade jag haft mer plats över i väskan hade det blivit betydligt fler. Eftersom det "bara" blev åtta fick jag välja med omsorg, så valen föll på följande:
 
Ett par hårdkokta thrillers med stenhårda män i huvudrollerna, Point Blank med Lee Marvin och The Yakuza med Robert Mitchum.
 
 
Komedimusikalen Little Shop of Horrors och 50-tals sci-fi/monsterklassikern Them!
 
 
Sen ordnade jag en liten Steve Guttenberg fix med ett köp av Diner.
 
 
Till sist blev det tre stycken riktiga klassiker i gangstergenren med James Cagneys The Public Enemy och White Heat, samt Edward G. Robinsons Little Caesar.
 
 
Sedan gick vi till Fopp där jag undersökte lite vilka filmer jag skulle kunna komma tillbaka och köpa en annan dag, då min pålitliga Arrow Video väska var nästintill full och vädret inte tillräckligt bra för att släpa på massa film med endast en plastpåse som skydd. Bara någon minuts gång därifrån låg ett annat av de mål jag hade med resan - Forbidden Planet.
 
 
 
Tyvärr, och detta sved något otroligt, hade dom lagt ner filmförsäljningen nästan helt och hållet bortsett från anime. Det fanns heller inget av det jag var ute efter som jag kollat upp på deras hemsida innan resan, bland annat några Pop! Vinyls fanns på listan. Jag nöjde mig därför med lite Superman grejer till äldsta sonen Charles, som börjat fatta tycke för Kryptons son och gett honom namnet "Supermannen", hur mycket jag än insisterar på att han heter Superman eller Stålmannen.
 
 
Shoppingen var klar för dagen och vi gick för att ta något att dricka. Passande nog hittade vi ett ställe som hette The Diner, så ett foto på mig hållandes Blu-ray exemplaret av filmen med (nästan) samma namn var ett måste.
 
 
Sedan åkte vi tillbaka till hotellet för att lämna allt som handlats samt vila lite innan det var dags för en av resans absoluta höjdpunkter - Dirty Dancing Sing-A-Long!
 
 
Vi underskattade lite hur lång tid det skulle ta för oss att nå The Prince Charles Cinema, men det fanns inte en chans i helvetet att jag skulle missa att se Dirty Dancing på den stora duken i ett event som detta, så vi pungade upp med pengar till en taxi som tog oss dit i precis rätt tid. De två cider vi tänkte svepa innan föreställningen hann vi ju inte riktigt med men dom kom med oss in utan problem och dracks på plats istället. Fucking tourists. Vi satt längst bak med bra syn över allt galet som skulle hända i den fullsatta biosalongen under kvällen. Det var väldigt stränga order om att man inte fick filma eller ta kort under visningen, det var till och med en kvinna som lös på folk som gjorde detta med en ficklampa för att påvisa att det inte var OK. Lika bra det, hade ändå inte känt för eller ens kommit på tanken att dokumentera något under visningen, vi skulle vara både för jävla berusade och inne i galenskapen för att ens ge det en tanke.
 
När vi gick in i salongen fick vi en påse med lite grejer som publiken skulle använda till vissa scener i filmen och innan den började gick en kvinna upp på scen och berättade hur det går till på en Sing-A-Long visning och instruerade oss när vi skulle ta fram grejerna från påsen och vad vi skulle göra med dom. Bland annat fick vi en ballong som skulle blåsas upp och bäras på som en melon som i en scen i filmen, ett drinkparaply vi skulle hålla över huvudet i scener där det regnar, en kondom vi skulle vifta med och skrika något jag inte minns just nu under en scen och en party popper man skulle avfyra när Johnny Castle lyfter Baby i filmens klassiska avslutningsdans.
 
 
Det var också vissa saker vi skulle ropa/skrika mot skärmen under visningen. Bland annat när Swayze syntes skulle vi skrika "Woooooo!", vid varje lyft skulle vi skrika "Wiiiiii!", Schumacher paret skulle vi kalla "Thiefs!" och hotellägarens son Neill Kellerman skulle vi skrika "Loser!" åt. När Baby dök upp i scener skulle vi göra två saker, ena var att säga "Awwwww", eftersom hon är så söt och oskyldig. Det andra vi skulle göra var något som kändes extremt ytligt och i dålig smak, och det säger jag inte för att även jag är en ättling till Cyrano de Bergerac.
 
Hon påpekade att Jennifer Grey, som spelar Baby, hade en väldigt stor näsa och att vi därför skulle göra ett tecken med fingrarna att hon hade det efter att vi var klara med att säga "Awwwww". Det är nog inte för långsökt att anta att det i salongen med hundratals kvinnor och en handfull män fanns en och annan som varit eller fortfarande är osäker i sitt utseende, så att uppmana publiken att göra en sån gest kändes väldigt opassande. Att just denna känsla av osäkerhet fick Grey att faktiskt operera näsan, vilket till slut bara skadade både hennes karriär och självkänsla, gör saken ännu värre. Som tur var såg jag inte en enda i publiken som gjorde något mer än att bara ge ifrån sig ett "Awwwww". Lite stolt över publiken blev jag och som jag senare under visningen skulle skrika mot skärmen, "It's OK, Baby!"
 
 
Det var mycket att komma ihåg och hon pratade säkert i 15 minuter innan hon gick vidare med cosplaytävlingen, där de fyra med bästa filminspirerade utklädsel röstades fram baserat på publikens ropande. Det sista vi uppmanades att göra innan det äntligen var dags för filmen att sätta igång var det allra viktigaste - drick så mycket ni vill, sjung med och dansa gärnet! Jag är verkligen inte den som gillar att dansa, alls, känner mig bara dum. Men med två stora cider sänkta medan kvinnan gick igenom hur saker skulle gå till och faktumet att alla bjöd lite på sig själva hjälpte mig att släppa hämningarna och jag hade inte längre något emot att röra på höfterna. Jag är tydligen en jävel på att dansa, eller så var det så att jag dansade jävligt dåligt, jag minns inte riktigt med all adrenalin och alkohol som levde sitt egna liv i kroppen. Men KUL hade vi! Drickan fylldes på flera gånger i baren utanför salongen och blåsan tömdes bara för att fyllas lika snabbt.
 
Fy fan vad snabbt tiden gick, filmen kändes som en halvtimma lång med allt som hände runtomkring. Jag fick in lite bra, spontana repliker jag skrek mot skärmen också, som verkade uppskattas av den gladaste publiken jag någonsin varit en del av. Några alster är t. ex när Babys pappa skällde ut henne och jag skrek "Don't put baby in a corner!", när Johnny Castle slogs skrek jag "Yeah, Road House!" och min största stund kom när jag under en scen med Swayze i bild skrek "We love you, Patrick!" Det som verkligen sålde det sistnämnda var att min röst helt oplanerat gav vika under första ordet jag skrek, vilket gjorde att jag lät som en finnig tonåring som precis hamnat i målbrottet. Publiken trodde kanske att jag skrek det ironiskt, men jag fucking älskar ju Patrick Swayze.
 
Det här är en bild på allt vi skulle använda oss av under visningen, dock tagen efter att den var slut så det mesta är använt. Självklart fick allt följa med hem som ett minne av denna oförglömliga kväll.
 
 
Efter visningen var vi hungriga, så det blev en frunktansvärt god (och dyr!) burgare på Burger Shack. Eftersom det bara var en burgare och ingen meny till blev vi hungriga snart igen så vi hamnade till slut på en skum kinesisk restaurang som hade öppet till 04:30. Där åt vi en trerättersmiddag och fick för första gången smaka på en kinesisk öl med namnet Tsingtao. Den smakade väl sådär.
 
 
Vi begav oss sedan hemåt och avslutade natten med en flaska rött vin, som smakade oväntat gott utspätt med lite Cherry Coke. Jag tror klockan var 05:38 när jag gick in till mitt rum igen för att sova. En mycket lyckad dag, kväll och natt. En redogörelse med bilder från dag 3 i London dyker upp på bloggen imorgon!
Arrow Video - Burger Shack - Cherry Coke - Cyrano de Bergerac - Diner - Dirty Dancing - Dirty Dancing Sing-A-Long - Edward G. Robinson - England - English breakfast - Fopp - Forbidden Planet - Godzilla - HMV - Ip Man 3 - James Cagney - Jennifer Grey - Johnny Castle - Lee Marvin - Little Caesar - Little Shop of Horrors - London - Nobody puts baby in a corner - Patrick Swayze - Point Blank - Pop! Vinyls - Premium Collection - Road House - Robert Mitchum - Shin Godzilla - Steve Guttenberg - Stålmannen - Superman - The Prince Charles Cinema - The Public Enemy - The Yakuza - Them! - Tsingtao - White Heat